OS i Tokyo var tänkt att bli Kinseys sista stora tävling. När det nu börjar planeras för att kanske flytta spelen ett eller två år framåt är det inte säkert att Kinsey fortsätter.

– Skjuter de på det ett år till så är jag klar, säger hon till Östersundsposten.

– Jag är ändå 32 nu och ska vi bilda familj är det som dags nu om vi ska kunna, det är lite stress. Hade jag varit ung hade jag inte brytt mig om ett OS. Det kommer fler mästerskap, fler tävlingar men just för att det är sista året så känns det som att: Ska jag lägga av nu och försöka hitta ett riktigt jobb?

I coronatider är det dock inte helt lätt att hitta jobb för jämtländskan som bor i amerikanska Ohio med sin man Daniel.

– Det (att leta jobb) är också ganska svårt när allt stängs ner så det är lite panik vad jag ska göra.

Än så länge fortsätter hon att träna, så gott det nu går.

– Det är sjukt, det känns overkligt varje dag. Det är konstigt hur hela världen har påverkats. Allting är stängt. Det går inte att träna någonstans. Alla restauranger, barer, träningsanläggningar är stängda, säger hon.

– Vi har inget gym att gå till. Det går ju att springa och köra hemmaträning. Och jag kommer inte in i någon hall.

Hon säger att höjdhoppningsträningen fått lida, eftersom hon inte kan träna inomhus.

– När jag hoppade senast så var det 4-5 grader ute och det är väl inte de bästa förutsättningarna för att hålla sig hel.

Kinsey har varit med i ett OS tidigare, i Rio de Janeiro 2016, där hon inte gick till final.