Programmet som Sveriges olympiska kommitté (SOK) nu drar i gång är ett samarbete mellan förbunden, de uttagna tränarna och SOK. Hittills har 20 kvinnliga tränare tagits ut från 13 individuella sommaridrotter. Planen är att senare fylla på med tränare från lagbollspelen och vinteridrotterna.

– Vi behöver fler tränare över lag, tränaryrket har professionaliserats och där är kvinnorna – med de pinsamma siffrorna som är på den högsta nivån – en outnyttjad potential, säger Ulrika Sandmark, som är ansvarig för projektet för SOK.

– Vi tänker att det här ger bra förebilder, att visa för andra att det går. Förebilder behövs, fortsätter hon.

"Måste vara smartare"

Svårigheter att kombinera familjeliv med tränaryrket är en anledning till att det är så pass få kvinnliga tränare på högsta nivå, tror Sandmark.

– Och det är inget konstigt att man väljer att satsa på den. Men vi måste kunna vara smartare än så, och underlätta för det och också arbeta för att få in tränarna igen när de har lagt tiden på familjen och vill tillbaka.

I dag finns det få förebilder. Men Ulrika Sandmark, som själv sticker ut som kvinnlig förbundskapten, nämner Karin Torneklint, förbundskapten i friidrott.

– Hon har varit väldigt viktig. Hon hade Sanna och Jenny Kallur samtidigt som hon hade barn och hon har berättat om hur hon gjorde, säger Sandmark.

Hon hoppas att projektet ska leda till att man börjar ställa sig frågan varför det ser ut som det gör.

– Om man har en idrottsrörelse där det är lika många män som kvinnor i till exempel OS-truppen, men knappt några kvinnliga tränare, då måste man fråga sig varför det händer. Är det så att kvinnorna inte vill? Nej, så enkelt är det inte.

Reglerad arbetstid

Hållbart ledarskap lyfts fram som grundbult i satsningen. Och Ulrika Sandmark tror att en åtgärd för att underlätta för att få in fler kvinnor skulle kunna vara att man tydliggör uppdraget, samt att man arbetar i team.

Det håller Sofia Paldanius, förbundstränare i kanotlandslaget i sprint och med i programmet, med om.

– Jag skulle vilja få in sånt som reglerad arbetstid, det spelar ju ingen roll om man är tjej eller kille, men om man är förälder – hur gör man om man vill vabba? I dag går inte det utan jag måste göra mina dagar ändå. Hållbart ledarskap är en bra grej och att det måste till lite moderna förutsättningar och då är det tydligen vi kvinnor som får dra i det, säger hon.

– Sen kan man ju känna lite, "varför ska vi tjejer behöva ta tag i de här frågorna som vanligt?".

Ytterligare dimension

Paldanius, som själv har en lång framgångsrik karriär bakom sig med fem OS, tror också en del handlar om strukturer i förbunden – där kvinnor ofta tränar lag med kvinnor, och då inte på en lika hög nivå som den grupp män som tränas av män. Och hon håller med om vikten av förebilder.

– Förhoppningsvis genererar det att fler tjejer kan se en framtid som tränare, det är därför det här behövs, säger Paldanius.

Målet är att antalet kvinnliga tränare i OS-truppen ska gå från tio procent till 35-50 procent med sommar-OS i Los Angeles 2028 och vinter-OS 2030 som huvudmål.