Kanske att jag är nostalgisk... jo, det är jag. Lite åt hållet "Det var bättre förr...". 

Men jag kan då och då sakna den gamla goda tiden. Till och med uterinken i Vimmerby, den där varma saften i pausen, snöhögarna runt rinken och det omisskännliga ljudet av skarpa skridskoskär i tio minusgrader. 

Jag antar att det är ett visst mått av lumpenvarning över mina tankegångar. Ni vet, man kommer alltid ihåg det roliga med militärtjänstgöringen, inte de där vrålkalla nätterna när man gick eldvakt klockan tre på natten i januari, eller då den där storvuxne och skräckinjagande Olsson från Skåne skrämde mig så att jag höll på att göra i byxan när han skulle sno åt sig min namnbricka. 

Nåja, det är en annan historia och hör till det förgångna. Idrott och hockey däremot. Det är i allra högsta grad aktuellt. 

Jag var i Kalmar i onsdags. Tendensen som varit påtaglig den senaste tiden höll i sig även i Iffe-hallen. VH har ett ofta suveränt målvaktsspel. Ett synnerligen bra försvarsspel, men... offensiven. Här finns mycket att önska. Det är spelarna själva förstås högst medvetna om och inget vi egentligen behöver älta om i all oändlighet. 

VH-forwards har förtvivlat svårt att få pucken i nät. 

Varför kan man fråga sig. Är det så enkelt att det inte finns tillräckligt med kompetens och spelskicklighet i de avgörande momenten när gummitrissan ska in i mål, eller är det så att självförtroendet fått sig en sån törn att det knyter sig totalt? Att spelarna tänker för mycket istället för att göra saker på ren instinkt? Förmodligen är det en kombination av allt det där. 

Attityden verkar det verkligen inte vara något fel på, tvärtom. Men så har vi kärnan i mitt resonemang. Är det så att spelarna i själva verket vill FÖR mycket. Jag kan ibland uppleva det som att det går för fort i dagens hockey. Det är stök och bök. Mycket handlar om fart, fysik, ge järnet och hålla ett högt tempo i allt man gör på isen. Och det är ju ett återkommande mantra som upprepats av de flesta tränarna i många år nu: Fart, fart, fart. Det verkar faktiskt som att det någonstans på vägen glömts bort att lira hockey.

Det var så befriande att se när VH "lekte" hockey i förlängningen mot Halmstad i söndags. Det var tre mot tre. Vimmerby snurrade upp Hammers efter noter. Det var rörelse, kreativitet, glädje och en spontanitet som vi sällan får se numera i fem mot fem. 

Det var också befriande att se hur Kalmars öppningsmål gick till. Det var vackert och rena rama klapp-klapp-spelet som förde tankarna till den gamla sovjetiska skolan med Makarov-Larionov-Krutov i form. Målskytten hade till slut bara att lägga pucken i öppen kasse. Det är inte ofta man får se såna mål längre. Det var så långt ifrån det uttjatade: "Men skjut då för in-i-helvete..." som det går att komma. 

För mig är det bullshit. Det där med att det aldrig är fel att skjuta. Vi hör det till leda. Snarare vill jag påstå att det alltid är rätt att passa – om en medspelare har bättre läge och har bättre förutsättningar att göra mål. 

Som  sagt. Måhända att jag är nostalgisk en smula. Var det verkligen så att det fanns fler lirare förr i tiden? Jo, jag tror det. I dagens högt – ofta för högt – uppskruvade tempo får de inte samma utrymme. Lirarna. 

Men det är kanske inte fler "lirare" som Vimmerby Hockey behöver, snarare målskyttar. Eller allra helst en kombination av dem båda.