Armand Duplantis tog både OS-guld och satte nytt världsrekord i Paris.
GLÖDHETT
Mondo Duplantis
Jag är i ärlighetens namn inte så mycket för friidrott, utöver när det vankas OS, eller möjligen ett världsmästerskap. Men häromdagen var det faktiskt som att tiden stod stilla när Armand "Mondo" Duplantis skulle bräcka sitt eget världsrekord på Stade de France.
Det var vackra och smått bisarra scener på en och samma gång när vår svenska guldgosse hade en egen show ute på banan, i vad som kändes som en evighet och en sekund på samma gång. Alla blickar från publiken var på honom, och enbart honom, när ribban höjdes till 6,25 och jakten på att bli historisk inleddes.
Inte en nervös min från 24-årige stjärnan fick jag det till hemma från tv-soffan. Det var bara världens coolaste kille som gjorde det han är bäst på, svikta en stav och hoppa högre upp i luften än någon annan människa någonsin gjort.
När han till slut tog sig över den där ribban var det snudd på gåshud, och det är ett sånt där minne som kommer etsa sig fast för alltid.
När vi ändå är inne på OS-spåret får vi ta och lyfta övriga svenska framgångar, i alla fall några av dem. Super-Sarah Sjöström slog till igen, med två guld, och visade återigen vilken maskin hon är. Truls lyckades inte fälla hela den kinesiska muren, men han vann en hel nations hjärtan. Tyvärr blir det ingen handskriven inbjudan för rundpingis på redaktionen den här gången, men jag väljer att tro att chansen kommer igen.
VARMT
Dackarna
Jo, visst. Nu är vinstmaskineriet igång igen. Dackarna har kommit in i ett flow, lagom till slutspelet, och har fem förlustfria matcher. Under tisdagskvällen säkrades slutspelsplatsen i matchen hemma mot Indianerna. Om allt går vägen för Målilla-laget även nästa vecka finns det faktiskt en chans att de avancerar förbi Indianerna och slutar på en fjärdeplats. I vilket fall som helst tror jag lagen knappast är så sugna på att välja ett Dackarna med stigande formkurva. De har kapacitet att rubba vilket motstånd som helst.
Med Brady Kurtz och Ryan Douglas på högvarv, stabila kuggar i form av Rasmus Jensen och Andzejs Lebedevs och nytt energiskt blod i form av en återuppstånden Tomas H Jonasson kan det bli mycket trevligt att följa laget kommande veckor.
Rasmus Jensen och Brady Kurtz var med i vinsten mot Indianerna i tisdags.
KALLT
Ishallen
Det kändes kallare än någonsin i ishallen under bevakningen av VH:s första ispass på måndagsförmiddagen. Att man så snabbt kan glömma hur smärtsamt kallt det kan vara där uppe på pressläktaren. Jag har givetvis bara mig själv att skylla. En tisha och en overshirt tar en inte långt vad gäller att hålla uppe värmenivån i kroppen i den där sibiriska isladan.
Nej, trots att det väntar spel i Hockeyallsvenskan blir det tamejfan inte mer glamoröst för oss reportrar. Det är bara att ladda för mååånga matcher präglat av huttrande och dagdrömmande om maldiviska stränder. Men det är det sannerligen värt.
Nog om vår arbetsmiljö, och vidare till ett annat slags arbetsmoment. Jobbet i ishallen går trögt, till följd av material som inte kommit fram. När jag spatserade runt i hallen i väntan på träningsstarten var det inte svårt att undra: Vad har ni egentligen gjort de senaste månaderna?
Jag vet, jag vet. Det har varit mycket fixande med kabeldragning, och ventilaton, bland annat. Sånt som inte går att se med blotta ögat. Men det är en bra bit kvar tills den där arenan är redo att ta emot Hockeyallsvensk publik och motstånd. "Jobba, jobba, jobba!", som gänget från Hipp Hipp hade skanderat.
Ishallen kändes kallare än någonsin när VH genomförde sitt första träningspass på is.