För Majorov har det senaste året, under coronapandemin, varit väldigt tungt.
– Det har varit för djävligt. Det har tagit på mig väldigt kraftigt mentalt. Jag fick en djup depression i somras, då jag förlorade intresset helt för konståkningen. Jag visste inte vad jag kämpade för. När det kickade in gick jag ut på isen och kunde inte göra nånting, som att jag hade två sidor av hjärnan där den ena sa "kom igen, hoppa då, försök" och den andra sa emot, berättar 20-åringen.
– Det var otroligt jobbigt, jag kunde inte göra nånting. Det som fick mig att komma ur det var faktiskt att det blev en tävling, i Luleå, och sen en i Oberstdorf. Då fick jag något att jobba för.
Det är inte bara mentalt som han haft det jobbigt. Även fysiska skador har stoppat honom från träning.
– Först ländryggen, i en kota där jag haft en stressfraktur och en inflammation, hade en disk som svällde upp, säger han.
– Och sen var det något uppe i bröstryggen som gjorde att jag åkte till akuten tre gånger, en gång i ambulans. Inte förrän magnetröntgen visade att det var en muskelbristning visste jag vad det var. Jag kunde inte andas ordentligt, det var väldigt jobbigt. Skadorna finns där fortfarande, men stör inte.
Publikfritt kan underlätta
Att VM avgörs utan publik i Globen i Stockholm gör ingenting för VM-debutanten Majorov, trots att han då inte får känna hemmastödet.
– Det kommer att kännas som vilken annan svensk tävling som helst, som SM eller nordiska mästerskapen då det bara är föräldrar och andra tävlande på läktarna. Det kanske kan underlätta för mig, att jag slipper känna press, säger han.
– Men det blir nog svårare för japaner, amerikaner och ryssar som är vana vid smockfulla läktare där alla skriker och hejar och det flyger gosedjur efter tävlingen.
Vill till final
Majorov går in i tävlingen utan något större resultatmål.
– Jag brukar inte har några högre krav på mig, jag går ut och gör det jag har planerat och sen får man se vart det tar mig. Men det är klart att jag vill till finalen. Men först är det det korta programmet och åker jag bra finns det en chans att ta sig till finalen.
För Nikolaj Majorov fanns det egentligen inget annat val än att börja med konståkning eftersom både pappa Alexander Sr och storebror Alexander Jr, som slutade för två år sedan, höll på med konståkning.
– Jag har aldrig tänkt att jag skulle hålla på med en annan sport, även om jag också höll på med gymnastik som liten. Men jag har alltid haft drivet, även om jag inte tog konståkningen seriöst förrän jag tog min första SM-medalj.
Familjen hans tränare
Hans föräldrar och hans bror är hans tränare och mamma Irina är hans koreograf. Att hela familjen är inblandad tycker Nikolaj Majorov nästan alltid har varit bra.
– Det var inget dåligt med att brorsan också höll på. Då hade jag ett facit framför mig, någon som kunde berätta hur allting var. Och att ha föräldrarna som tränare har varit hur bra som helst. Vi har kunnat kommunicera på så många olika sätt som andra inte kan, säger han.
– Samtidigt har det ibland varit jobbigt då vi pratat konståkning 24-7, men vi har nu lärt oss att lämna konståkningen i ishallen.
