Ben, ben, ben. Bara ben. Det är vad som gäller för mig i styrketräningen just nu. Det blir ett par pass i veckan. Frågan är då varför denna lite lätt smygande kärlek till det där nödvändiga ontet som aldrig tidigare fallit mig i smaken? Frånsett den där perioden för många herrans år sedan när jag lyfte skrot på gymmet i källaren på min förra arbetsplats.
Musklerna svällde då så rejält (mycket överdrivet...) att en trevlig asiatisk kille gick fram och kände på mina biceps när jag och min sambo befann oss på stranden vid drömlika sjön Te Anau i Nya Zeeland. "Very strong man", sa han till mig.
De där musklerna försvann sen på ett nafs. Tyvärr.
Nu, 22 år senare, har jag hittat tillbaka till den träningen, men det har sin naturliga förklaring. Och självklart har det med bollar att göra, min stora passion. Det är fortfarande vid min ålder, något magiskt med bollar. Ser jag en boll på marken, på en hylla i en sportaffär eller någon annanstans, har jag svårt att inte gå fram och känna på den, jonglera, studsa eller kasta upp den i luften. Larvigt? Säkert, så in i bängen.
Efter alla mina knäproblem har jag insett att musklerna måste tränas upp och stärkas så att jag kan hålla på med det jag verkligen brinner för. Fotboll, innebandy, tennis, pingis, padel, golf... you name it. Det är tamefasen lika skoj alltihop. Så har det alltid varit för mig och för många andra i min närhet.
Någonstans där inne när jag en liten dröm att fortfarande kunna lira fotboll, i alla fall en match. Styrketräningen gör att chanserna ökar.
En annan positiv sak med muskelbyggandet är att man träffar så mycket folk på gymmet. Alltid finns det någon man känner eller inte känner som det går att snacka med.
På tal om längtan och idrott. Jag hoppas att Vimmerbys hockeylirare har den känslan med sig in i nästkommande matcher. I det här läget laget befinner sig i, med tre raka förluster och där avståndet till jagande Kalmar och Dalen hastigt minskat, är det lätt att det kan bli krampaktigt och att rädslan för att förlora blir starkare än viljan att vinna. Klyschigt? Visst. Men det ligger ändå mycket i det.
Det gäller att släppa på tyglarna, inte tänka för mycket och försöka gå ut på isen med ett leende på läpparna.
Precis som jag har nu. Trots att det handlar om...styrketräning.