Jag hade inte i min vildaste fantasi trott att vi skulle komma i närheten av just de siffrorna i speedwayderbyt mellan Västervik och Dackarna.

Efter halva matchen började jag skruva på mig en aning, lite lätt besvärad.

Nilsson, iklädd Liverpool-tröja efter triumfen i Champions League, började nog där och då tro att jag kunde få rätt i min spådom – som inte var allvarligt menad.

Jag var tämligen övertygad om att det här skulle bli en stenhård drabbning, en spännande och rafflande uppgörelse, där allt skulle avgöras i nomineringsheaten.

Fel, fel, fel.

I själva verket blev det inte nära nervpirr och oviss utgång. Visst hade vi ett par tuffa dueller, men hallå... det blev 58–32 på soldränkta Hejla Arena.

Utklassning.

Eh, var kom det ifrån?

Ett heltaggat och super-duper-adrenalinstinnt Västervik körde kort och gott skjortan av ett vilset och bortkommet Dacke-lag. Den ende som hade riktig fart i maskineriet var Piotr Pawlicki. Hans debut lovade gott.

Vad kan vi dra för växlar av det här derbyt? Kan vi dra några växlar överhuvudtaget?

Jo, att det är svårt att få en identitet på årets Dacke-lag – hittills. Prestationerna varierar högst betänkligt. Det varvas hit och dit och det tycks omöjligt att veta vilken standard Målillalaget håller för dagen.

Ena stunden är det höga toppar, till att i nästa vara de djupaste dalar. Jämnhet och stabilitet tycks vara okända begrepp.

58–32... det ska det verkligen inte bli. Det var uselt.

Vi kan konstatera en annan sak: Västervik är bra. Ta bara en sån sak som att unge Anton Karlsson vann det fjärde heatet, klart före världsstjärnorna Nicki Pedersen och Patryk Dudek.

De gick till semi 2018. Som de kör nu är Västervik en het finalkandidat. Det har jag sett i min kristallkula...

Kanske var det ett omen i lördags. Jag brukar kaxa upp mig och säga att jag är oslagbar när vi lirar våra pingismatcher på jobbet. Nu fick jag högst överraskande (det gäller att vara ödmjuk...) stryk av defensivspecialisten Magnus Strömsten, tillika Liverpoolfantast, dagen innan Champions League-finalen – mot ”mitt” Tottenham. Pingisförlusten gav dåliga vibbar, kanske till hela Spurs.

Dåliga vibbar har jag också fått av min gräsmatta. Överallt runt omkring mig ser jag dessa perfekt välansade trädgårdar. Snart är väl jag den ende på jorden som inte har en robotklippare. Ni kan ju också ana hur min matta såg ut när min neandertalare till maskin var trasig. Gräset var så vildvuxet, så högt att grannskapet säkert trodde jag varit bortrest i ett halvår.

Men nu... nu är det så fint, så fint. Nästan lika vackert klippt som Tunhamras i derbyt mellan Tuna och Gullringen. Frågan är om det är klubbikonen Leif Gustafsson som varit i farten, eller är det månne en robotgräsklippare?