Jesper Nyholm pekar ut mot träningsplanen ute på Kaknäs, sveper med handen för att på så vis få med hela ytan och konstaterar sedan:
– Kolla vilken arbetsplats jag har, fotbollsplanen... det är ganska sjukt ändå, säger han.
Resan till att sitta i skuggan under det stora trädet på Djurgårdens träningsanläggning har varken varit kort, väntad eller det minsta lilla rak.
Efter benbrotten 2018 – i AIK:s möte med Örebro i svenska cupen – har den numera 26-årige backen bland annat genomgått 14 operationer, varit nära att dö av blodförgiftning och dessutom levt med tanken på att högerbenet skulle kunna amputeras.
"Lång process"
När Nyholm tar sig igenom en komprimerad skildring av tiden som har gått pratar han konstant i fem minuter, och det handlar om fler motgångar än medgångar.
– Då är det här ändå den snabba versionen, säger han.
– Det har varit en lång process.
Trots att bakslagen radades upp och i princip avlöste varandra lyckades Nyholm hela tiden hitta motivationen som krävdes för att fortsätta kämpa.
På sätt och vis var det tack vare tävlingsinstinkten.
En av gångerna som viljan att tävla gav honom kraft var på rehabiliteringskliniken i Frösundavik.
– Där fick jag spela rullstolsbasket för första gången. Jävlar. Jag är så dålig på basket men… Jag kunde screena och allt, och då blev det: "shit, det här är skitkul". Det bara tände till. Jag vill tävla och det har alltid varit så. Bara om jag spelar brädspel så vill jag vinna, alltid, säger han.
TT: Var det allt du behövde för att hålla modet uppe i perioder?
– Det var klart att det var jobbigt men i slutändan tänkte jag: Ska jag investera ett eller två år i min kropp och kanske må bra när jag blir 50, 55? Tänk om jag inte gör det här, ska jag då alltid gå och ha ont? Då var det mer värt att investera i kroppen.
– Jag ville bli så bra jag kunde, jag ville ge det en chans. Jag hade varit uppe på allsvensk nivå och jag var tvungen att ge det en chans. Det är bara 25 personer i varje lag, det är inte många som får den här chansen. Jag hade varit där, så jag satsade på det igen. Det var det som drev mig.
Nära att dö
TT: Som om inte skadan var nog var du nära att dö av blodförgiftning?
– Jag hade ingen aning. Det var inte många som visste. Min mamma visste inte ens, för hon blir så stressad. Pappa visste och jag tror att Karol (Zyton, läkare i AIK) och Björn Wesström (AIK:s dåvarande sportchef) visste. Det var inte så många fler. När jag kom ut från sjukhuset, satt i rullstol, och första gången var ute och käkade med pappa. Då släppte han det bara: "det var ganska nära, du hade en blodförgiftning, du kunde ha dött". Då förstod jag att det var riktigt illa.
Jesper Nyholm började springa i början av januari, i slutet av månaden frågade han om han fick träna med AIK-truppen och efter att successivt ha trappat upp intensiteten var han med under passen på Karlberg i allt större utsträckning.
Men något nytt kontrakt med AIK fick han inte. Sedan hörde Djurgården av sig – och då nappade han.
Glad att han lever
– Det var ett tag sedan man såg honom på plan men jag minns honom som en väldigt skicklig spelare. Nu ser man glimtar av det här och även om han är lite ringrostig ser man att det är en fin spelare. Framför allt är det otroligt glädjande att han kan få spela fotboll igen, säger den nye lagkamraten Jacob Une Larsson.
TT: Hur ser du på klubbytet från AIK till Djurgården?
– Det är en känslig flytt även om den här övergången sticker ut på så sätt att… man är glad att killen kan gå och att han lever. Det gör det annorlunda, säger han.
Jesper Nyholm säger att han inte vet när han kan vara redo för att starta i allsvenskan med Djurgården. Däremot hoppas han att snart kunna vara en del av klubbens matchtrupp och kanske få hoppa in i slutet av matcherna.
– Jag måste komma upp i kondition så att jag kan göra fler explosiva löpningar oftare, mer frekvent. Det är väl det, säger han.
– Sedan måste jag nog matchas in på något sätt men jag har ingen aning om hur deras (tränarduon Kim Bergstrand och Thomas Lagerlöf) plan ser ut.