Det blev aldrig något storslaget firande i samband med hemkomsten i Östersund. Men det gör inte så mycket, konstaterar Jonna Sundling.
– Jag gillar uppståndelse till en viss del, men blir det för mycket tycker jag att det blir lite jobbigt.
Det har gått en månad sedan 26-åringen upplevde karriärens hittills största ögonblick och det är först nu det börjar sjunka in att hon är dubbel världsmästare.
Uppmärksamhet fick hon tillräckligt av i Oberstdorf och uppskattande gester går det att få utan att bygden samlas och bryter mot coronarestriktioner.
– När jag kom hem blev jag bombarderad av blommor, hela matbordet är fullt. Det är som att jag har fyllt 50!
Tillbaka i vardagen
När TT träffar Jonna Sundling vid Östersunds skidstadion har uppståndelsen börjat lägga sig.
Den vardagliga träningen är tillbaka och i skidspåret samma förmiddag har hon precis blivit påmind om sin nya, förhöjda status som världsmästare – men också om en annan företeelse som hon är van vid sedan tidigare och som tycks leva vidare även efter succén i Tyskland.
– Ja, det är så typiskt. Senast i dag när jag var ute i spåret så var det en tjej som grattade mig och tyckte att jag hade varit så himla bra – ”… ja, nu när inte Linn kunde vara på topp”, berättar Sundling och skrattar.
Många var det som hade räknat med svenskt VM-guld i sprint, men inte att Jonna Sundling skulle ta det i överlägsen stil.
Svahns favoritskap triggade
Storfavoriten Linn Svahns uttåg i semifinalen gav chockrubriker, men innebar att andra i världens bästa sprintlag kunde skina desto mer.
TT: Kändes det kul att få överraska med det i åtanke?
– Ja, det gjorde det verkligen. Jag har haft chanser tidigare i världscupen och under säsongen men haft stolpe ut och inte kunnat visa mig på samma sätt som under VM.
Sundling har bevisat med råge att det finns fler i det svenska skidlandslaget som aspirerar på positionen som världens främsta sprintåkare, men som exemplet ovan illustrerar är det Linn Svahn som är det stora affischnamnet.
– Man kommer liksom inte undan det, Linn är ju så otroligt stark och har varit högst upp hela försäsongen. Klart att folk kunde anta att hon skulle ta hem det. För mig gällde det att allt skulle stämma, och det stämde inte för henne där och då. Det är tufft i det här landslaget. Vem som helst av oss hade kunnat stå högst upp.
TT: Blir man lite extra triggad när man märker att alla förväntningar ligger på en annan än en själv?
– Ja, det blir man. Men jag blev mest taggad på att visa det för mig själv. Jag vet ju vad jag kan och det gällde bara att våga och satsa för att vara där uppe. Det var mycket press från mig själv.
”Ska försöka skärma av mig”
Press är något som hon lär få vänja sig vid även utifrån efter ett VM där det blev guld också i lagsprint tillsammans med Maja Dahlqvist.
Uppmärksamheten ”är något man får ta”, säger Sundling, men tänker fortsätta att smyga i vassen bakom de mer profilerade åkarna.
– Det är kul att folk ser en lite mer, men jag kommer försöka att skärma av mig och inte tänka så mycket på att man kommer vara en av dem som folk kanske tippar på.
Nej, att sticka ut hakan är inte Jonna Sundlings grej. När tonläget var som högst mellan de svenska och norska åkarna under VM var det nog också därför som hon var en av få som norskorna faktiskt unnade en guldmedalj.
Efter sitt silver i sprint sade exempelvis Maiken Caspersen Falla att svenskarna ”varit väldigt självsäkra och höga på sig själva” men tillade: ”Ja, Jonna vann men hon är kanske inte den som gått ut hårdast.”
– Jag möttes av glada miner och det var många som grattade mig, säger Sundling själv. Men sen har inte jag varit en av dem som varit ute och uttalat mig så mycket när det kommer till Norge mot Sverige. Jag har varit lite låg där.
”Då håller jag tyst”
TT: Är det en medveten strategi att vara ödmjuk?
– Ja, jag är alltid ödmjuk inför varje tävling. Alla som står på startlinjen har chans att vinna och även om man vunnit tidigare så måste ju allt stämma. Det är inte bara att gå dit och ta hem förstaplatsen – det är liksom världseliten vi pratar om. Jag orkar inte lägga ner tid och energi på att kaxa mig med norskor.
– Jag är kanske inte tillbakadragen, men heller inte den som gillar att stå i centrum eller den som skriker högst. Jag finns där och säger något om jag har något att komma med. Annars så håller jag tyst.
Gulden i Oberstdorf är ett kvitto på att stilen fungerar, och tanken är att den ska fortsätta bära frukt när hon gör sitt första OS i Peking om ett år.
– Jag känner mig fortfarande som samma gamla Jonna, fast med två guld i fickan. Jag har redan ställt om siktet mot OS nästa år. Det här gav mig ännu mer motivation till att göra ett bra jobb och försöka att vara högst upp när det gäller då också.
