Nu blev det bara ynka 242 spänn efter en elva och sex tior på Stryktipset. 13 rätt gav 83 000 kronor. Det är ju fasiken när det var så nära. Ett ynka mål till vardera av de här båda lagen och det hade blivit en rejäl julklapp i förskott. Till råga på allt kvitterade Blackburn Rovers i slutminuterna, sedan de fått en man utvisad i ett tidigt skede. Och Preston borde bara ha besegrat ett svagt Wycombe.
Jag föll på målsnöret. Inte bara en gång, utan tre gånger på några få dagar. På min lista kan jag addera en förvisso lyckad volleyspark med min gamla "Tuna-fotboll", men där den där mattan som jag stod på levde sitt eget liv och plötslig försvann under mina fötter innan bollen nådde sitt mål. Kadong, pang. Landade hårt på vänster sida och hade rejält ont i ena armen i tre dagar. Sen kom nästa smäll – och nästa sida av kroppen. Skulle vika runt hörnet vid jobbet, där låg ett litet, litet illmarigt brunt löv. Det blev en riktig skrotsmäll rakt ner i asfalten. De tre små tallrikarna jag bar på gick i tusen bitar. Blodiga händer, blodigt knä och ont i ett revben blev resultatet denna gång. Som tur var slog jag inte i huvudet.
Jag börjar fråga mig själv om det sker av en tillfällighet eller om det finns någon bakomliggande orsak. Är jag ovanligt klumpig? Är det bara ren och skär otur eller har jag ingen koll? Får se om jag snart hittar svaret när jag går ner i varv under mina korta yoga-stunder.
Allt som sker är inte förnuftigt. Det var däremot tävlingsnämndens beslut i slutet av förra veckan. Jag vet att Vimmerbys hockeyledning var skeptisk. De var inne på att nämnden skulle ge Nybro segern för den omdiskuterade matchen som aldrig blev av. Men, nä. Nu valde de en annan linje. De såg bortom gällande regelverk och beslutade att det så viktiga länsderbyt ska spelas vid ett senare tillfälle. Det hedrar dem. De lät förnuftet tala. I Nybrolägret var beslutet föga förvånande inte lika populärt.
Det återstår att se när Vimmerby kan spela matcher igen. Helgens möte mot Kallinge är inställt, matchen mot Halmstad likaså.
Det är en märklig tid.
Märkligt är det också att jag hoppar på tränartåget igen. Det var absolut inget jag hade planerat för. Utöver ett nätt uppdrag med tonåringar på sin höjd en gång i veckan under 2020, var tanken att tränarbiten var ett avslutat kapitel för mig. Åtminstone på seniornivå. Men, man är väl inte sämre än att det går att ändra sig. Trots att det tar långt, långt mycket mer tid i anspråk än vad många tror, även på lägre nivå, så lockar det att vara tillbaka i hetluften, på träningar och matcher. Inte minst det sistnämnda. Själva matchsituationerna kittlar lite extra. Med förberedelserna som görs, med nerven och spänningen som det alltid medför, den taktiska kampen – och såklart den smått euforiska känsla som kan infinna sig när laget gör något bra och som leder till seger. Den känslan är oslagbar och svår att hitta någon annanstans.
Lika jobbigt och kämpigt är det förstås när spelet och resultaten inte går ens väg. Vi får väl se hur jag löser det där med att inte bli så totalt uppslukad av tränarrollen som jag brukar bli. Jag har lovat mig själv och omgivningen att inte bli det.
Kanske också att jag ska lova mig själv att teckna en drulleförsäkring, eller två.