Det är nästan lika vanligt med hjärnskakningar i damligan SDHL som i herrligan SHL, trots att damerna har ett annat regelverk och inte får tacklas i samma utsträckning som herrarna. I genomsnitt sker det 1,2 hjärnskakningar per omgång i ligorna.

Dessutom får kvinnor många hjärnskakningar på träning. Enligt internationell statistik är det bara i professionell herrugby som man får fler hjärnskakningar på träning.

Mätte huvudrotationer

Det så kallade tandskyddsprojektet ingår i svensk ishockeys projekt Nollvision, vars mål är att få bort hjärnskakningarna från hockeyn. Leksands SDHL-spelare bar tandskydd som mätte huvudrotationer och västar med sändare mellan skulderbladet som visade var de befann sig på isen. Dessutom filmades både matcher och träningar.

– Det var jättespännande och kul att vi fick testa det här. Det har varit mycket prat om hjärnskakningar de senaste åren och vi har diskuterat det mycket. Det är ju många som fått avsluta sina karriärer efter att återkommande fått hjärnskakningar, säger Leksandsforwarden Hanna Sköld.

Slutsatserna som Swarén, forskare i biomekanik vid Högskolan Dalarna och Sveriges Olympiska Akademi, kunnat dra från mätningarna visar att smällarna som spelarna fick mot huvudet kom rakt framifrån och uppe på hjässan. Det fanns inget samband mellan att de som tacklades mest också fick flest smällar mot huvudet. Och smällarna som spelarna fick var enligt mätningarna förhållandevis kraftiga.

– Därför beslutades att också mäta på killar, det blev Leksands J20 superelit, säger Swarén.

Kollisioner en hypotes

Jämförelsen mellan dam- och herrlag visade att herrspelarna fick fler smällar mot huvudet, men oftast väldigt små.

– Vi har inga belägg, men en tydlig hypotes är att tjejerna får smällarna när de krockar med en annan spelare när de inte är beredda på det eftersom de tittar ner, säger Swarén.

– Kanske är killarna mer medvetna, att de skannar av isen hela tiden och håller sig borta från de situationerna eftersom de är medvetna om att de kan bli tacklade.

Hanna Sköld säger att det kan ligga något i att herrspelare är mer alerta för att de vet att de kan bli tacklade.

– Eftersom vi inte har tacklingar vet jag personligen att man är mer avslappnad i kroppen. När jag spelade med killarna visste man att man kunde åka på en smäll lite när som helst, säger hon.

– Så egentligen kanske det skulle vara bättre att vi fick tacklas, så vi också blev mer beredda på det.

Låg träningsaktivitet

Genom sändarna på ryggen gjordes en upptäckt som både Mikael Swarén och projektledaren för Nollvision, hockeydomaren Morgan Johansson, ställer sig frågande kring: att damspelarna hade mycket lägre aktivitetsgrad på träning än i match.

– Både tjejerna och killarna låg på ett belastningsindex på runt 170 i match. Killarna hade ungefär samma belastning på träningen medan tjejerna låg på 70, säger Johansson.

– Vi vet inte om det kan ha någon påverkan på att det sker många hjärnskakningar på träningar, att man inte är riktigt påslagen på träningarna.

En annan tänkbar förklaring till varför damspelare drabbas av så många hjärnskakningar är att de har sämre nackmuskulatur än herrspelare. Det kan också finnas en hormonell förklaring, att hjärnskakningar sker vid en viss tidpunkt i menstruationscykeln.

– Det kan vara en kombination av hormon, att tjejer har mindre muskelmassa i nacken och lite om orienteringen på isen, säger Swarén.

Riktade insatser

Även om inga slutsatser hittills kunnat dras jobbar Morgan Johansson med att sätta ihop ett utbildningspaket som sträcker sig från hockeyskolan upp till J18-nivån.

– Och tack vare utredningen i Leksand kan vi göra skillnad i utbildningen för hockeygymnasierna redan nu och göra utbildningsinsatserna mer riktade. För tjejerna handlar det om att de ska få mer bålstabilitet och benstabilitet (för att orka hålla upp kroppen) och anpassa övningar så att de lär sig titta upp mer, säger Johansson.

Trots att Nollvisions arbete bara har hållit på i knappt 1,5 år har antalet hjärnskakningar på elitnivå i svensk hockey gått ner den senaste säsongen – med 37 procent på damsidan och 27 procent på herrsidan.

– En professor i information sade att man kan få bort 70 procent av ett beteende genom att prata om det. Så jag tror att vi är på rätt väg, men det är mycket jobb kvar, säger Johansson.

Projektet är tvåårigt, men Morgan Johansson hoppas att det ska få fortsätta mycket längre.