Det är ett tydligt skifte. Inte bara i naturen, utan även rent sportsligt.
Den gångna helgen var den sista på länge där vår största idrott lokalt stod i fokus: fotbollen. En herrans massa lag var i farten. För de flesta var det matcher som "bara" skulle spelas av – och var utan egentlig betydelse. För ett antal betydde det ändå väldigt mycket. Vi fick se ett Hultsfred som äntligen tog sig tillbaka till den högsta distriktsnivån, division fyra. Det var långt ifrån en skräll. Avslutningsmatchen mot avsågade jumbon Gunnebo hemma på Knektavallen skulle bara fixas. Visst: 8–2.
Ni kan se scenerna framför er, med guldfirande, kramkalas, jubel och sprutande av bubbel. Att vinna en serie är alltid stort, oavsett nivå. I klubbhuset käkades det vinnarpytt efteråt, a´la IFK Göteborg på sin tid när de var en maktfaktor i svensk fotboll och firade sina SM-guld.
Dagen innan var det på sin höjd en stekt korv som det mumsades på bland Gullringens spelare efter krossen mot Örserum. Trots 7–0 räckte det inte för att nå den där efterlängtade kvalplatsen till division tre. Det hade behövts det dubbla för att nå ifatt Tranås övertag i målkvoten. Gullringen nådde 49 poäng och hade en målskillnad på +44. I ett historiskt perspektiv borde det med råge ha räckt till kval – och till och med serieseger. Jag gick tillbaka 20 år i tiden, säsong för säsong – och kunde inte hitta något motsvarande. Enda året som "vår" division fyra-serie i Småland hade en tabelltvåa med högre poäng än Tranås (hade också 49 poäng), var 2018. Då kom Gullringen tvåa med 53 pinnar, två poäng bakom just Tranås.
När Målilla GoIF vann fyran 2005 tog de 44 poäng, i jämförelse då med 2022.
Gullringen kan ändå glädja sig åt att de avslutade årets säsong på topp. Extra roligt var att se dels innermittfältarnas Ola Lindblom och Karlo Gorancis dominans och spelskicklighet, dels Marcus Oskarsson Johanssons giftiga anfallsspel och fyra mål. Snacka om ett statement och comeback efter skadehelvetet som var på väg att stoppa hans karriär.
I samma serie vann VIF som bekant guldet. Även skytteligatiteln togs av en Vimmerbyspelare, Joakim Storm.
Den här helgen fick jag också se VIF-damerna ha målkalas (11–1) och en Frida Pöder som stänkte dit bollar i parti och minut (nåja!). Fem blev det i alla fall. Gott nog. Kontraktet säkrades definitivt. Så till den ständiga frågan så här års, stannar stjärnan och seriens bäste spelare Nathalie Johansson i klubben? Jag fick ett: "Vi får se..." och ett litet lätt leende från Johansson efter matchen.
På plats såg jag också Vimmerby IBK:s premiär hemma mot nykomlingen Värnamo. Vi vet vad ortens fotbollskollega gjort som nykomling i Allsvenskan i år. Även här var de på väg mot en skräll. Med en ultradefensiv – och helt rätt – taktik, ledde de länge mot ett VIBK, som rullade runt, runt, runt. Till slut vann det individuellt skickligare hemmalaget med 8–7. I ett Vimmerby på förhand utan starka profiler, som vi vant oss vid, var det framför allt Emil Johansson som visade vägen med fyra fullträffar. Han har förutsättningar för att bli just en lysande profil.
Vimmerby Hockey tog också en uddamålsvinst mot en nykomling. Och precis som för VIBK var VH illa ute, mot Tyringe. Även här klev en anfallare fram. Hugo Olilla satte två viktiga mål och spelade fram till Oskar Lindgrens avgörande 4–3. På onsdag åker vi till Ljungby och bortamötet mot Troja. Vi får se vad det här förhållandevis unga och oerfarna VH kan göra då? Månne är exallsvenskarna skakade efter megatappet i sista perioden mot Kalmar i söndags. 2–1-ledning efter 39.58 förvandlades till en klar förlust, 3–7.
Det bjöds på många starka prestationer i helgen.
En av de bästa har jag inte nämnt. Jag kan för mitt liv inte förstå hur Carl Falk och några av de andra toppspelarna i Smålandstourens avslutning i Storebro, kunde hiva iväg discarna så hiskeligt långt och med den precisionen på den smala skogsbanan.
TILL SIST
Tillbringade nyligen tre dagar i Uppsala. Jag fick en annan bild av Sveriges fjärde största stad. En finare bild. En mysigare bild.
Kan tänka att Arsenalssupportrarna är kaxiga efter Spursvinsten. Men vänta, ni. Det är långt kvar.
Ollila (hockeyliraren) med två l i början, eller är det ett? Vet inte vad det är som är så svårt, men jag får tänka till varenda gång. Särskilt nu då när han inledde med två mål och en assist.
Är det någon mer än jag som börjar hosta när de käkar choklad? Vad ska jag nu göra med mina älskade pollypraliner och kexchoklader?
Ska jag eller ska jag inte. Nä, jo. Nä, jo. Jag går tillbaka. Den där bruna rocken var ju fin, ändå. Den kostar ju en slant. Sagt och gjort. Yes!
