Men vad skönt och befriande det kan vara när det oväntade sker – på gott och ont. Fråga bara Johaug om det senare.
Det går inte att ta något för givet här i världen, förutom att man ska få lunginflammation dagen efter man har kastat gipset som suttit som en smäck runt en sargad tumme i sex veckor.
Den där skiten tycks inte vilja gå ur kroppen. Det här skulle ju bli en höst full av träning, med innebandy, fotboll och hit. Istället är jag nästan andfådd bara efter att ha gått runt kvarteret.
Jag vet inte... är det så här det ska vara när man precis fyllt 50?
Nåja. Det är bara att bita i det sura äpplet och ta nya tag. Det stundar bättre tider. Varje dag är en ny dag med nya möjligheter. Det där lät kanske lite väl filosofiskt, men det är i livet i stort som med idrotten.
Nya matcher – nya chanser.
Det är väl ungefär så här som Vimmerby Hockey resonerar, antar jag. Eller måste göra. Det går inte att gräva ner sig i det som varit, utan se framåt. Med den senaste tidens spel och resultat är det ändå klart att det råder en stor osäkerhet om hur pass bra det här laget egentligen är.
Frågan är om någon har svaret. Jag har det definitivt inte.
Topprestationer varvas med smått osannolika misstag i egen zon.
Är det så enkelt att vi lite till mans hade för höga förväntningar på det här laget? Det har en tendens att vara så inför varje säsong. Vi målar upp spelare som knappt fyllt 20 år som blivande storspelare där Allsvenskan väntar runt hörnet. Så enkelt är det givetvis inte.
Det krävs mycket för att lyckas, inte bara en massa skills som vass skridskoåkning, bra split vision och ett tungt skott. Ofta är erfarenhet och rutin ovärderligt – och det saknas i mångt och mycket i dagens Vimmerby Hockey.
Det går inte att blunda för. I VH har två spelare fyllt 25 år (Viktor Hällegard och inlånade Jakob Karlsson) att jämföra med exempelvis grannklubben Västervik som har elva spelare som passerat den åldern. Visst har det en viss betydelse.
Efter fem förluster på de sex senaste matcherna har Vimmerby halkat ner till sjätte plats – och är just nu utanför topp fem, som ger en plats i Allettan.
Det snackas på sina håll om kris, att allt är värdelöst, om att tränarna måste gå. Och visst är det förståeligt att supportrarna är besvikna efter den senaste tidens kräftgång.
Men jag säger bara, tagga ner en liten stund.
Vi vet att i idrottens värld kan saker och ting hända snabbt. VH är trots allt bara två poäng (och en match mindre spelad) från att kravla sig upp ovanför det där strecket igen.
Samtidigt måste den dåliga trenden brytas. Vi har var och en av oss vår egen bedömning om vad som bör ske.
Här är min:
- Det är länge sedan jag såg ett VH-lag slarva så mycket i egen zon och i uppspelsfasen. Det här måste helt enkelt bli mycket bättre.
- Hårdare coachning. Som läget är nu måste de allra bästa spelarna för dagen få mesta möjliga istid.
- Attityden. Den är ofta A och O. Alla spelare måste ta sitt ansvar fullt ut och gå ut och kriga till hundra procent som läget är – i varje byte, i varje period och i varje match.
- Och... den vanliga käpphästen i höst: spelet i special teams: boxplay och powerplay måste upp ett par nivåer.
Jag skulle kunna lägga till en sak till, men det har inte med Vimmerby att göra specifikt, utan domarnas bedömning och hockeyn i stort. Ta bort alla andraassist. Jag är så trött på att se spelare åka fram till domaren i match efter match, rycka i sin tröja och göra domaren uppmärksam på att det var just han som ska ha ett assist till på sitt poängkonto. Någonstans verkar det som det på sina håll blivit viktigare att framhäva sig själv, istället för att sätta laget i första rum.
I de fyra kommande matcherna väntar på papperet fyra av de fem sämsta lagen: Dalen (h), Halmstad (b), Hanhals (h) och Tyringe (b).
Skulle det gå åt pipan i dem, ja, då är det sannerligen skäl att vara orolig. Men varför måla faan på väggen? Å andra sidan har vi lärt oss att det mesta kan hända. Som att Donald Trump blir president, att Johaug åker dit för dopning och att Virserum toppar sin division tre-serie.
Till sist:
- Jag vet inte hur det är fatt däruppe i huvudet egentligen. Varje gång jag är i Växjö (i helgen) går jag omkring i Arenaområdet och bara myser. Jag tycker det är så fantastiskt. Precis så här skulle man vilja ha det. Vilka möjligheter, vilka arenor.
- När vi var i Stockholm förra helgen fick jag en vacker AIK-halsduk i samband med matchen AIK-KFF. Förutom mina platådojjor jag bar i typ femte klass har jag nog aldrig haft ett klädesplagg som det har kommenterats så mycket om. Är det av kärlek till Solna-klubben månne…?
- Jo, jag tackar. Bowlingfenomenet Jesper Svensson nominerad som en av kandidaterna till Idrottsgalan som årets nykomling. Fantastiskt. Och så fotbollsunderhållaren Kosovare Asllani som en i lagbygget i det svenska landslaget som tog OS-silver i Brasilien.
- Det snackas mycket om små marginaler i idrott. Fråga Hultsfreds HF. Om de haft en gnutta marginaler med sig så hade de varit i serietopp – istället för som nu ligga näst sist.
- Okej, Lars Winnerbäck är kanske hyfsad ändå. Jag kan i alla fall lyssna på någon låt.
- Vimmerbybördige Ola Wenström är värd en bukett blommor. Vilken suverän programledare.