Borås har nämnts med respekt, med all rätt.
Inför säsongen som en klar kandidat att nå Allettan, som de missade med en hårsmån förra säsongen. Men precis som jag nämnde i ingressen så har det hittills varit ett Borås utan sting.
Så kom bortamötet mot VH. Då kom vändningen.
0–1 kom, 0–2 därefter och så 0–3 och 0–4. Då hade vi hunnit två perioder.
VH-fansen skakade lite till mans på huvudet och hade nog svårt att greppa vad de fått se. Det här var inte det Vimmerby som nästan skämt bort dem med sitt aggressiva, offensiva och fartfyllda spel. Det här var något helt annat. VH var stundtals en skugga av sitt rätta jag.
Det saknades skärpa i passningsspelet, strukturen var inte där, inte heller rörelsen och de pigga benen. Och duellspelet...? Det kändes lätt överdrivet från läktarplats som att Borås vann varenda duell. Så var det naturligtvis inte.
Samtidigt...samtidigt.
Det var en kväll där allt gick emot. Precis allt. Det var ribbskott, stolpskott, missade solklara chanser och baklängesmål i helt fel lägen. Och så förstås, Borås hade en målvakt som stod på huvudet. Den tidigare ryske världsmästaren Konstantin Barulin var enorm. Han tog nästan allt som kom i hans väg. Känslan var att det inte hade spelat någon roll om VH så hade kommit fem mot noll. Nog sjutton hade han stått i vägen ändå. Nu blev han överlistad en enda gång och det var slumpartat efter ett skott som ändrade riktning på en Boråsback.
Enligt officiella skottstatistiken sköt Vimmerby 40 skott. Ett hittade nät. Det säger inte allt, men det säger mycket och 1–5 i baken.
Vi får se hur tränarparet Sylvegård och Holmberg analyserar den här matchen. Är det så enkelt att man stryker ett streck över den, glömmer den till viss del och går vidare med sikte på nästa omgång? Tja, kanske. De vet att de är mycket bättre än vad de visade mot Borås, att det månne var en engångsföreteelse.
Men en sak är helt klar. Vi kan snacka om ett högeffektivt Borås och lika stora delar ett ineffektivt Vimmerby. Den samlade känslan var att den rätta glöden saknades i VH. Jag upplevde det som att gästerna var mycket mer desperata, ville mer och var betydligt tuffare i närkamperna. Det var en påminnelse om att just det ibland kan räcka väldigt, väldigt långt.