Såg intervjun med en salig Astrit Ajdarevic efteråt. 

Han riktade kritik mot alla så kallade experter, som inte tippade Djurgården som segrare av Allsvenskan 2019. Men Astrit, det var väl inte så konstigt. Samma strategi använde en av Varbergs hjältar sedan det stod klart att västkustlaget – lika överraskande – tog klivet upp i fotbollens finrum i helgen. Typ, visade finger åt alla som inte trodde på Varberg. Var väl heller inte så konstigt. Säsongen innan var de nära att åka ur Superettan efter kvaldramatik mot Oskarshamns AIK. Jag vet inte vad det är för "ska-minsann-visa-hur-fel-hela-jävla-världen"-mentalitet som används. Varför? Gläds åt framgångarna istället. 

Dagen innan den där vansinnigt, nervpirrande, Allsvenskan skulle avgöras, träffade jag två hängivna DIF-fans: Henrik Ingström och Tobias Rinaldo. På ytan var de ganska lugna innan de klev på bussen på Vimmerby Resecentrum för vidare avfärd mot Norrköping. Inombords var det nog all världens känslor som svallade. Ingström hade ont i magen, av nervositet. Guldet hägrade. Det är såna här saker idrott kan göra med oss. Det väcker såna starka känslor. 

Ibland tar de överhanden. Också på fel sätt. Som när jag på plats på Swedbank Stadion i Malmö på nära håll förra veckan fick se sportens avarter och ett beteende som bara är förkastligt – och tyvärr allt för ofta förekommande i idrottens värld. Det smällde rejält vid tre tillfällen då det slängdes så kallade bangers.

Det var inga trevliga scener som utspelade sig framför mina ögon. Det som kanske mest etsade sig fast var när en pappa tog med sin storgråtande son i tioårs-åldern bort från läktaren. Det förtog en del från den annars fantastiska stämning som rådde med två sjungande, hoppande klackar – på en fullsatt arena. Det smäller som ni vet sorgligt nog på lite olika håll i Malmö, men bortsett från det gillar jag Malmö skarpt som stad. Lufsa omkring på charmiga Lilla Torg, spana in läget på mångkulturella Möllevången med den livliga marknaden och smita in på någon av alla restauranger. 

Bosse Andersson. Bosse Andersson. Djurgårdens sportchef var så tagen efter guldet. Jag bara älskar hans glädjeyttringar –  på tal om att väcka känslor – efter att guldet säkrats. Till TV-reportern efter slutsignalen sa han gråtandes "Jag är så jävla tacksam att få uppleva det här. Jag älskar de här killarna. De är så coola. Vi är inte det bästa laget och det har jag sagt till dem... men vi har tagit pokalen". Det brast totalt för honom. 

Till sist: 

* Kan hända trevliga saker även en sen måndagskväll i november. Först såg jag när Sampdoria (mitt lag i Italien) avgjorde på övertid mot SPAL –  för att tio minuter senare se WBA (ett av mina två lag i England) vinna borta mot Stoke. Såja. 

* Pierre Gustavsson är tillbaka. Känns bra. Hjärnskakningar är ett jäkla gissel. 

* Musikquiz är inte min grej. Jag är värdelös. Men ölen var kall och god – och sällskapet trevligt. Det duger gott.