Efter uppbrottet 2009 kommer Oasis nu återigen att ge sig ut på turné.
GLÖDHETT
Återföreningen
Det slog ned som en bomb på tisdagsförmiddagen. Oasis, ja DET Oasis ska återförenas. Bröderna Gallagher har efter så många år med stridsyxan i högsta hugg nu viftat med den vita flaggan och bandet ska återigen fylla de största arenorna i Storbritannien. För mig kan det vara en dröm som går i uppfyllelse. Jag är långtifrån deras mest fanatiska anhängare. Jag är inte den som kan allra mest om Liam och Noels tidiga levnadsår i Manchester, med ett passionerat supporterskap för City (som då var allt annat än det storlag vi känner till idag) och en uppväxt som till stora delar var utan en närvarande, våldsam pappa. Jag kan inte alla låtar, även om de flesta av spåren från Definitely Maybe och (What´s the story?) Morning Glory sitter som rinnande vatten. Skulle ni korsförhöra mig på bandmedlemmarna genom åren hade jag inte haft alla rätt. Ni fattar. Men likväl är det den enda, något sånär äkta, kärleken jag har inom musiken. Vissa har sin Winnerbäck, andra har sin Håkan. För mig har det varit Oasis. Och det värsta av allt har varit, fram tills den här punkten, att jag förmodligen aldrig skulle få uppleva dem.
På lördag börjar jakten på biljetterna. Biljettrycket sägs sakna motstycke. Som ni kan ana är därför chanserna till få tag i en biljett till någon av konserterna i Cardiff, Manchester, Wembley i London, Edinburgh eller Dublin inte särskilt höga. Men hoppet lever. Just nu är verkligheten som sådan att jag faktiskt skulle kunna få stå där, en skön sommarkväll på "öarna" 2025, och sjunga med till tonerna av min absoluta favoritlåt "Champagne Supernova", "Supersonic", "Don´t Go Away", "Half the World Away" eller vilken som helst av skatterna i låtkatalogen. Strax efter klockan 10:00 på lördagsförmiddagen kan drömmen vara krossad. Fram tills dess lever hoppet – drömmen kan fortfarande bli verklighet.
HETT
Vändningen
Sommaren börjar gå mot sitt slut och Dackarna är i semifinal. Allt är som vanligt – med andra ord. Det är jäkligt starkt av Teurnbergs mannar att vända på steken mot Smederna så som de gjorde. Pang på rödbetan. Inget snack. No mercy, och allt det där. Det haglade "femettor" i inledningen av matchen och Målilla-gänget såg sådär läskigt starka ut som de gjort många gånger de senaste åren. Nu väntar en härlig batalj i semifinalerna mot rivalen Västervik. Jag tror allt det kan bli lite extra trafik på vägarna mellan kuststaden och Målilla de två kommande tisdagarna. Är bara vädergudarna med oss när sommar blir till höst är det upplagt för en riktig publikfest.
Gullringens GoIF säsong har inte varit någon succé. Nu får de passa sig för att inte bli indragna i nedflyttningsstriden.
LJUMMET
Gullringens GoIF
När jag satt och funderade på vad som är synonymt med ljummet var svaret lika självklart som att man ska se Kalle Anka på julafton. Att skatten ska betalas, och att "Den blomstertid nu kommer" på ett lika vackert som öronbedövande sätt ska framföras på våra skolavslutningar. Gullringens säsong är precis just det – ljummen, deluxe. För vad blev det egentligen av det?
I höstas presenterades spännande nyförvärv på löpande band, och truppen såg starkare ut än på väldigt länge. Visserligen var tappet av Albin Gustafsson till VIF tungt ur ett emotionellt perspektiv och vad han kan bidra med på planen. Men jag menar:
En relativt ung och stabil Petter Gustafsson i mål. Ett dunderstabilt mittbackspar med spelande tränaren Ola Lindblom och Alexander Svartz. Ett gediget innermittfält med broder Svartz (Sebastian) och Jesper Wärnehall. Krydda det sen med spetsspelare som Rasmus Bexell, Gustavo Borges och Karlo Goranci. De två sistnämnda har varit borta länge på grund av skador, och det är väl den stora brasklappen som kan försvara en sån här säsong – just skadorna.
Med tabelltoppen har gulsvart ingenting att göra. Bakom sig börjar hungriga lag komma ikapp. Var försiktiga Gullringen, inom kort kan det bli värre än ljummet för er del.
Sven-Göran "Svennis" Eriksson (t.h) tillsammans med sin gamle radarpartner Tord Grip i samband med en hyllning på Stora Valla i Degerfors tidigare i sommar. I dagarna gick Svennis bort, 76 år gammal.
ISKALLT
Svennis bortgång
Så skedde det till slut, det som sades vara oundvikligt. Vid 76 års ålder har Sveriges största fotbollstränare genom tiderna lämnat oss. Det tog förvånansvärt hårt, och jag tror många kände samma sak. Det har nog inte så mycket med vad han betytt för svensk fotboll att göra, eller guldåren med Lazio där han blivit ikonisk. Inte har det heller med att han blev historisk som första utländska förbundskapten för England. Nej, nej. Det handlar om människan Sven-Göran Eriksson.
Jag upplevde honom aldrig i verkligheten. Men efter hans bortgång har många i offentligheten uttalat sig. Glenn Strömberg säger att Svennis varit den viktigaste i hans liv efter hans familj. I olika medier har Glenn Hysén sagt "en bättre person får du leta efter" och "det var ingen kille som slog sig för bröstet och trodde han var världsmästare". Och där sätter han väl fingret på det, den gode Hysén. Det kan ha varit på Stora Valla i Degerfors, på Stadio Olimpico i Rom eller på Aztekastadion i Mexico City. Eller varför inte på godset hemma i Värmland utanför Sunne. Var han än i världen vände sig var det samma Svennis vi såg. Det kvittade om du vunnit VM-guld eller städade toaletten på arenorna. För honom spelade det inte någon roll – bemötandet, och respekten, var densamma. Värdigare representant för svensk fotboll hade vi inte kunnat få. Så tack för allt Svennis. På Instagram skriver hans förre spelare, David Beckham, att den ikoniske tränarens sista ord till honom var: "Det kommer bli okej". Så är det säkert. Vi får lita på det. Men världen kommer bli en lite sämre plats utan dig, Svennis.