Nyheten slog ner som en riktig fotbollsbomb. Greger Johansson fick lämna Kisa BK, med mindre än en månad kvar till seriestart – som nykomling i division tre. Det kan inte stämma, var min första tanke.
Om det var någon fotbollstränare som satt säkert, så var det väl ändå Greger Johansson.
Med de framgångarna.
Han halkade mer eller mindre in på ett bananskal när Johan Runeson sa tack och hej som tränare precis innan säsongen skulle starta 2020. Det slutade med att Kisa BK i princip gjorde rent hus i femman.
Inte nog med det. Under hans ledning blev det serieseger även i division fyra. Vips så var KBK bäst av traktens herrlag.
Succén var ett faktum.
Med bakgrund av det var det nog inte bara jag som höjde rejält på ögonbrynen (vilka jag knappt har några förresten) när beskedet kom.
Där ser man. Det går inte att ta något för givet i idrottens värld. Som alltid när något sånt här inträffar, är det lätt att känna sympati för den nyss kickade tränaren. Så även i det här fallet. Greger Johansson har alltid gett ett sympatiskt och seriöst intryck. Det framgår också med all tydlighet att inget är riktat mot honom som person.
Så..., varför fattar då KBK-ledningen ändå det här för många drastiska och tuffa beslutet?
Om jag förstår det rätt var avsaknaden av att släppa fram de andra tränarna i tillräckligt hög grad avgörande.
För mig som följt den lokala fotbollen i många herrans år är det här kanske den största skrällen någonsin när en tränare entledigats från sitt uppdrag. Det här såg jag verkligen inte komma.
Men nu är vi där.
Både Kisa BK och Greger Johansson får nu vända blad och gå vidare.
KBK med delvis ny tränaruppställning: Alberis da Silva och Björn Blomberg. Men också med två andra tränare som kommer att presenteras inom kort.
Redan på fredag slängs de rakt in i hetluften (i alla fall den nämnda duon). Och det i en het derbymatch: Gullringens GoIF. En match som vi TV-sänder på Vimmerby Tidning.
Ett annat Kindalag är också i strålkastarljuset i dessa dagar.
På söndag spelar Rimforsa IF en helt avgörande seriefinal borta mot Finspång, i den sista omgången.
I potten ligger en biljett till division ett i innebandy.
På den nivån har mig veterligen RIF aldrig tidigare varit – trots att det många gånger varit nära.
Då har klubben snubblat på mållinjen.
I rättvisans namn, om det nu finns någon, är det Rimforsas tur i år.
Sporten är på plats i Arena Grosvad i Finspång för att följa dramat söndag eftermiddag.
Så mycket till drama var det tyvärr inte i lördags. Jag och ett gäng seriepaddlande veteraner representerade Vimmerby mot Oskarshamn och Västervik.
Vi blev verkligen satta på plats, i den läckra hallen i Oskarshamns ytterkanter. Fem banor i fräsch miljö. Det hjälpte föga. Inget av våra tre lag vann ett enda set. Men... vad gjorde väl det. Humöret var på topp och knäna höll.
Det är en vinst i sig.
Och på kvällen fick jag fira ordenligt. Min superfavorit Cornelia Jakobs vann mellofinalen.
Sveriges svar på Bonnie Taylor (rösten) kan bli en vinnare även på Grande finale i Italien i maj. "So baby, bye, bye
Wish you the best...". Japp, refrängen sitter där som en smäck. Även för mig som knappt kan nynna Mors lilla Olle utan att det blir fel.
TILL SIST:
• Blommor blommar i kyrkbacken. Solen skiner. Ett annat vårtecken så gott som något, är att min däckbytesspecialist ringde idag och sa att det snart är läge att byta däck. Fyra nya på den röda läckerheten vid namn Nissan Micra och två till det blåa kraftpaketet Volvo V50. Varsågod.
• Studentdags, snart. Är det sant? Det var ju typ igår som Maja firade att skolgången var över. Nu är det Lisas tur.
• På tal om bilar. Det skramlade till rejält när jag var ute på tur i Vimmerbys gator. Först trodde jag det var finito med Micran när jag hamnade i en "håla". Två dagar sedan var det Volvons tur. Det gäller att ibland sicksacka sig fram som en Sara Hector i toppform när man tar sig från en punkt till en annan.
• Elanga. Kul. Synd bara att inte Harry Kane är svensk.