På onsdagen är det dags för VM-premiären i Stockholm. Det blir ett VM utan publik, vilket Taljegård tycker är tråkigt, men hon siktar ändå på att göra ett underhållande kortprogram, som även har ett annat syfte.

– Det är många åkare som nu i coronatider funderar på om de ska fortsätta eller inte. Jag vill vara en inspiration och förebild för dem så de håller på längre, säger hon.

– Tävlingsmässigt hade det varit kul om jag går vidare till långa programmet. Och jag har utvecklats så mycket det senaste året så om den trenden fortsätter, poängmässigt, är det nu inte heller konstigt att ha OS nästa år som mål.

Fokus på skådespeleri

Hon säger att hon kommer att sakna publiken, eftersom hennes fokus brukar ligga på att spela ut med koreografin och även få ögonkontakt med publiken.

Men trots hindren under coronaåret, då hon inte kunnat resa till sin koreograf Nikolaj Morozov i Ryssland eller USA där han håller till, tycker hon att även det konstnärliga i programmet har utvecklats.

– Jag har lagt mer fokus på skådespeleriet, på små rörelser och smådetaljer. Att få in det i musiken, att varje rörelse ska betyda något.

Det är det konstnärliga som är hennes styrka, och alltid har varit.

– Jag gillar att gå in i en karaktär, i en roll, och är ganska bra på det. Hoppen har mest potential att utvecklas, svårighetsgraden på hoppen. Jag satsar på kvalitén på hoppen, och att vara säker på mig själv, och har inte tagit med alla hopp i programmet som jag klarar på träning, säger Taljegård.

Skakiga ben försvinner

Att gå in i en roll på isen hjälper henne också att mota bort tävlingsnerverna.

– De här första rörelserna i mitt program, när jag kommer in i karaktären och lyssnar på musiken, det är väldigt viktigt för mig. De för in mig i rätt känsla. Då släpper det lite och de skakiga benen försvinner oftast.

Josefin Taljegård började åka konståkning som treåring, men var i ishallen långt innan dess eftersom de äldre systrarna höll på. 2014 lade hon plötsligt av.

– Jag var mycket skadad och motivationen var inte jättehög. Det var inte så kul att åka när man hade ont överallt och det fanns andra grejor som lockade och jag ville uppleva.

Större drivkraft nu

2016 återvände hon till idrotten, och hittade en ännu större drivkraft än tidigare.

– Jag kände att jag inte var klar, jag visste att jag hade mer att ge och inte hade nått min potential.

Drivkraften har lett henne fram till VM i det coronasäkrade Globen, där hon inte alls har något emot att hålla sig i enskildhet på hotellrummet.

– Jag studerar till manusförfattare och försöker vara med på de digitala lektionerna. Det är nog bra att inte mentalt vara i bubblan hela tiden utan tänka lite utanför. Och så kollar jag på film, det är ju mitt intresse.