Pappa Johan Tibbelin tillsammans med dottern Alice, som väntar på att syrran ska ta sig i mål.
I tävlingstältet i Rosenfors stöter vi på pappa Johan Tibbelin med dottern Alice, som precis sprungit klart för dagen.
De står och väntar på den äldre syrran Emma, som varit ute lite mer än en timme.
– Förhoppningsvis kommer hon i mål snart, säger Johan med ett leende.
Syskonen har varit involverade i orienteringen ända sedan de var "såhär små", säger han och visar ungefär en halvmeters höjd med armen.
Alice berättar att hon tycker det är kul med orientering och att det gick bra för henne under måndagens etapp.
Efter en stund dyker även Emma upp, lätt andfådd och med spring i benen. Konstigt vore väl annars efter en längre vistelse ute i skogarna.
Vad är det bästa med orientering?
– Att få springa, svarar Emma och säger att hon slapp stämpla extra på sin färd.
Men det fanns allt en del hinder på banan.
– Det var väldigt blött och lerigt vid ett område. Det såg nästan ut som ett träsk.
Hur var det att springa igenom det då?
– Jag sprang bredvid såklart, säger hon självsäkert.
Det verkar som att Emma inte bara kommer vara en fena ute i skogarna i framtiden. Hon lär inte ha några som helst problem med att ge pressen svar på tal vid behov.
Vem vet, kanske var det en eller två nya Tove Alexandersson vi fick träffa där i tältet en bit ifrån Rosenfors IP.
Time will tell.