I Sverige finns det ingen självklar väg till världstoppen i backhoppning, speciellt inte på damsidan. Därför har Frida Westman, som utgör det svenska damlandslaget i backhoppning tillsammans med Astrid Norstedt, flyttat till Trondheim i Norge för att träna tillsammans med norska backhoppare och ledare i sportens framkant, som Roar Ljøkelsøy.
– De lever och andas backhoppning där borta. Vi saknar den miljön här, säger Andreas Arén, sportsligt ansvarig för backhoppning i Svenska skidförbundet.
Norstedt har i sin tur gått en annan väg under ledning av den svenske backhoppningsprofilen Åke Norman och reser runt i Europa för att få träna.
Svenskornas två olika vägar är ett resultat av att intresset för elitbackhoppning på svenskt håll under en längre period varit slumrande.
"Det är vår tid som kommer"
När Frida Westman i sina första världscuptävlingar för några veckor sedan blev 18:e och 13:e stod hon för de bästa svenska resultaten på damsidan i historien.
Andreas Arén hoppas att det ska få fler ska rikta blicken mot sporten – och Westman tycker att det är dags att damerna får tid i rampljuset.
– Damhoppningen har inte varit så stor, men vi tränar lika hårt som killarna. Det hade varit kul om jag och Astrid kunnat lyfta sporten i Sverige. Det är vår tid som kommer.
Det historiska resultatet var trots allt bara början, säger hon.
– Det blir lite så automatiskt med tanke på hur få damhoppare det finns i Sverige, men det är klart att det är stort när man tänker på det. Det är häftigt att vara en del av det och det känns som en bra start. Jag vet att jag fortfarande kan bli mycket bättre.
Uttagen till OS
Hon som tack vare familjens intresse av backhoppning så gott som vuxit upp i skidbacken, testade att hoppa första gången som sexåring och "fastnade direkt". Nu är de långsiktiga målen att ta ett VM-guld 2025 – och ett OS-guld 2026.
– Jag har alltid sagt att jag vill vinna OS-guld, men ju äldre jag blivit desto mer har jag förstått vad det innebär och att jag faktiskt har chansen att bli bäst.
Westman har en tydlig plan för sin utveckling och får därför bromsa sig när tävlingsinsikten lockar henne till att vilja tävla mer än planerat i världscupen. Hon togs dessutom i början av veckan ut till OS 2022 genom framtidskriteriet.
Trots att det är en barndomsdröm att få tävla i spelen känner Westman ingen press.
– Det gäller att fokusera på mitt och ta det steg för steg. Men det är klart, det blir verkligen en höjdpunkt, säger hon.
Vägen till genombrottet i världscupen har inte varit rak. Två korsbandsskador på två år satte backhoppningskarriären på paus fram till julen 2019.
– - Första gången var jag inte tillräckligt stark, jag hade inte så mycket kunskap och tränade inte lika bra fysiskt. Jag landade dåligt och knäna klarade inte det, berättar Westman och fortsätter:
– Andra gången var ett par månader efter det att jag börjat träna igen. Det gick lite för snabbt då. Jag var så motiverad att komma tillbaka och fick klartecken att det var okej, men jag borde ha litat mer på mig själv och verkligen ha känt efter om jag var redo.
"Var besviken på mig själv"
Rehabiliteringen efter den andra korsbandsskadan blev tuff.
– Jag var besviken på mig själv som hamnade i den situationen igen. Jag hade inte lust att tänka på backhoppning alls i början, men till sist kommer man till en punkt när man inte kan tycka synd om sig själv längre och då vände det, säger hon.
– Jag insåg att jag hade så mycket mer att ge.
Efter elva månader av noggrann rehabilitering i samband med flytten till Norge, där hon slutförde sin gymnasieutbildning, var Westman återställd. Med erfarenheten av skadorna har hon sedan dess fokuserat på högkvalitativ träning – och en hel del skadeförebyggande styrketräning.
– Jag tänker inte så mycket på det nu, den tiden är förbi. Men jag är väldigt stolt över att ha tagit mig hit efter det, säger hon.