Vi tar det i mitten. Det ligger mest färskt i minnet. Första mötet i playoff 3 tog musten ur oss. Det var en galet underhållande, tempostark och bra hockeymatch. Kanske den bästa jag sett den här säsongen. Vimmerby var ruggigt bra större delen av matchen. Jag ska inte påstå att VH hade matchen mot Kristianstad i sin hand, men de var i förarsätet under lång tid.
Efter 2–0 vid första periodvilan, hade jag kunnat slänga in en rejäl slant – om jag nu hade det – att Vimmerby skulle ta hem det här. Men den där gamla slitna klyschan om små marginaler, hit och dit, kommer ofta väl till pass. Likadant i tisdags kväll. Ni som såg matchen såg hur nära den meriterade finländaren Saku Salminen var att göra 3–0 bara efter några sekunders spel i mittperioden. Istället för nätrassel gick hans backhand över Joel Gistedts mål. Mattias Wigley var ännu närmare kort efteråt vid ställningen 2–1. Hans skott gick stolpe-stolpe-ut. Ni ser. KIK kvitterade, VH tog ledningen på nytt, skåningarna kvitterade igen – och kunde vinna efter förlängningen. Ett grymt slut för Vimmerby – i en grymt bra match. Det var så att man led med Phil Horskys mannar.
Å andra sidan. Det här är långt ifrån över. På fredag beger vi oss till residentstaden där handbollen regerar. Det går, som ni vet vid det här laget, aldrig att räkna bort Vimmerby.
Mitt tips, vad det nu är värt...?, är att allt avgörs på lördag.
Så till gamla, hederliga England, där det mesta just nu kretsar kring Brexit och Theresa May. Men det finns annat också som stjäl uppmärksamheten. Som den där galna attacken av Birmingham-supportern på Aston Villas lagkapten Jack Grealish i söndags. Jag och kollegan Michael Nordin var där, vid St Andrews, bara några minuter innan det hände. Tanken var att vi skulle se det där derbyt som vissa bedömare rankar som det allra stökigaste och hetaste i hela England. Tvåa på den listan är Millwall-West Ham och trea Newcastle mot Sunderland. Då får ni en inblick i hur betydelsefullt det här mötet är för så många människor. Vi var där långt innan matchen skulle starta – och det var på sitt sätt en ganska så skakande upplevelse.
Visst har jag gått på derbyn i både Stockholm och Göteborg och sett känslorna svalla. Det här var något helt annat. Det var hatiskt. Villa-supportrarna bussades till arenan och fick eskort av tusentals (det kändes så...) poliser. Det var en rå, otäck stämning, som förstärktes av regnet och blåsten. Det haglade svordomar och ramsor, och till och med pappor med barn på axlarna, skrek och gestikulerade vilt mot de ankommande Villa-fansen. Vi fick en föraning om hur det var på den gamla onda tiden, huligan-tiden.
Vi försökte få en biljett in på arenan, men det var packat med folk och helt slutsålt på St Andrews. Tur var väl kanske det. Vi fick helt enkelt traska tillbaka till City of Birmingham. På en pub såg vi sedan den där omtalade attacken på Jack Grealish, som blev en världsnyhet. Passande nog var det just Grealish, som avgjorde matchen med sitt 1–0-mål.
Fotboll live, blev det ändå. I torsdags såg vi Europa League-matchen mellan ett vasst Chelsea och gamla storklubben Dynamo Kiev. Matchen med stort M för oss, var ändå den i Championship mellan West Bromwich Albions och Ipswich. Det var ett historiskt ögonblick, för mig alltså.
Jag började hålla på WBA redan i mellanstadiet, precis som med Tottenham, och hade aldrig sett dem live förut. Nu var det dags. Det blev också en häftig och oförglömlig upplevelse, inte för matchen (1–1) i sig, utan för känslan att äntligen få vara där, på The Hawthorns, i utkanten av Birminghamförorten West Bromwich.
Arenan var mäktig, på sitt sätt. Klubben hade lagt ner mycket kraft, tid och kärlek på att hylla sina gamla hjältar. Det fanns bilder på tidigare stjärnor överallt och citat från legender som bland annat Cyrille Regis. Det kändes mäktigt och stort att vara där.
Samma känsla fick vi inte av de centrala delarna av West Bromwich. På en pub, som var någorlunda fräsch, träffade vi en herre i 70 års-åldern, som vi knappt hörde vad han sa för den grova dialekten. Vi förstod däremot när han sa att det inte var säkert för oss att vistas i området. Vi knallade därifrån ganska så snabbt...
Intrycken av Birmingham, Englands näst största stad, var delade. Vi träffade på många socialt utsatta människor i citykärnan, uteliggare som hade det otroligt tufft. Men vi besökte också Europas största bibliotek och tillbringade en hel del tid vid de mysiga kanalerna.
Nästa gång vill jag se Tottenham Hotspurs spela. Nu fick vi nöja oss med att besöka den nya, supermoderna arenan som snart ska invigas. Ni vet... den som väntar på något gott. Som tur är behöver jag inte vänta särskilt länge. Redan på fredag väntar förmodligen en ny hockeyrysare i värsta Hitchock-anda.
