Det sägs att livet är skört. Att livet kan förändras på ett kort ögonblick. Många av oss är medvetna om det, men det är inget vi går och tänker på i vardagen. Så var det också för 35-årige Peter Tengvall i Vimmerby. Han var mitt i livet, småbarnsförälder, med fru (Sofie), villa, jobb - och fritiden ägnades mycket åt idrott där enduro är den stora passionen. För några veckor sedan var det nära att han gick miste om allt. 

–  Jag var i princip borta, död, säger han lågmält. 

Plötsligt sa hjärtat ifrån. Från ingenstans. 

–  Jag hade inte känt någonting innan. Jag skulle till affären och handla. Då började jag känna mig yr i bilen och höll på att svimma. Sedan gick det över och jag tänkte inte så mycket på det. Jag handlade och åkte hem igen. 

Väl hemma började Peter må illa igen. Han kände sig yr och la sig på soffan för att vila. 

–  Jag kände mig jättekonstig. Min fru och syster var som tur hemma och sa till mig att jag såg grå ut i ansiktet. De ringde 112 och ambulansen kom och hämtade mig. De tog EKG och såg att min puls var låg. Efter en stund på akuten i Västervik blev det ännu värre - och sen bara försvann jag. Hjärtat la av för en stund.  

Peter berättar att läkarna lyckades pumpa igång hjärtat igen. 

–  Jag är så himla tacksam mot dem. När sånt här händer inser man vilken otrolig och fantastisk sjukvård vi har. Sedan hade jag en sån tur. Jag läste någonstans att när hjärtstopp inträffar utanför sjukhuset, som i mitt fall, så överlever sex procent. 

Varför stannade hjärtat?

–  Det tog ett tag innan jag visste. Jag fick göra omfattande röntgen och undersökningar av både hjärnan och lungorna. Sedan visade sig att det finns något som heter sinusknutor som inte skickade signaler till mitt hjärta. Det allra värsta för mig var när jag senare låg själv på hjärtintensiven och inte visste vad det var för fel. Tankarna bara snurrade. Kommer jag att överleva? Ovissheten var jättejobbig. 

Samma dag som han fick beskedet opererade de in en pacemaker. 

–  Läkarna sa att det inte fanns något alternativ om jag nu inte skulle ha ständig dropp. Och det går inte att leva så. 

Hur känns det nu efteråt?

–  Sådär. Det tar ett tag att vänja sig vid pacemakern. Samtidigt är jag innerligt glad och tacksam. Men jag känner att jag inte riktigt landat i allt som hänt än. Det kommer ta ett tag.

I nästa andetag säger Peter Tengvall att han värdesätter livet allt på ett helt annat sätt än innan den otäcka händelsen som höll på att kosta honom livet för några veckor sedan. 

–  Det är inte bara jag som fått mig en tankeställare, utan alla i min omgivning. Min arbetsgivare tittar hur de kan investera i en hjärtstartare på jobbet. Det är lätt att bara köra på i vardagen. När man råkar ut för en sån här sak inser man vad som verkligen betyder något här i livet. 

Vad säger din fru och dina barn?

–  Jag har två egna barn och ett bonusbarn. De yngsta ser att jag har ont ibland och undrar hur det är med mig, men de förstår inte så mycket än. För min fru var det väldigt dramatiskt. Det har varit jobbigt för henne. 

–  Jag blev helt chockad på sjukhuset. Han gick bort för mig. Jag trodde att allt var över, säger Sofie med en tår i ögonvrån. 

Nu ska Peter köra enduro i helgen. Så här går hans tankar kring det. 

–  Läkarna har sagt till mig att jag ska ta det lugnt ett tag och att jag sedan kan leva som vanligt. Det ska inte vara någon fara att köra enduro. Jag brinner så hårt för det och jag har kört alla deltävlingar innan i Smålandscupen. 

Peter skyndar sig med att tillägga att han kommer att ta det försiktigt. 

–  Man får ha extra skydd framför hjärtat eftersom det kan ju hända saker om jag skulle krascha. Det blir första gången jag sätter mig på cykeln efter hjärtstoppet. Sofie är tveksam till att jag ska köra, men hon ser samtidigt hur mycket jag längtar efter att få köra tävlingen. 

Några placeringskrav ställer han inte på sig själv. 

–  Det enda målet jag har är att det ska kännas bra och att ta mig i mål. 

Tanken är inte heller att säsongen tar slut i helgen...

–  Jag är anmäld att köra Gotland Grand National om tre veckor. Det ser jag också fram emot. 

Som tur är hann han dock inte köra Ränneslättsloppet, som tanken var från början.

 –  Loppet var dagen efter att hjärtat la av. Om jag hade kört tävlingen och det istället hade hänt då, ja... då hade jag nog inte varit här idag. 

Nu är Peter i allra högsta grad närvarande, med en ny syn på livet och oändligt tacksam för att få uppleva vardagen tillsammans med sina nära och kära.