Det är slut nu. För "Fotbollsarbetaren från Halmstad", som han helst kallar sig, väntar en framtid som tränare någon annanstans.
Oklart var, oklar när.
– Vi har pratat lite grann, Peter Wettergren och jag. Vi har hittat ett sätt där vi kompletterar varandra väldigt bra. Han mer detaljnörd och jag har mer helikopterperspektivet. Vi är öppna för att göra något tillsammans.
– Dyker det upp intressant är jag inte mätt, inte färdig. Jag har några fantastiska kollegor här som jag gärna vill ta med mig, säger Andersson.
Men det får anstå.
– Jag ska andas några veckor, säger han.
Fullt upp med känslorna
Just nu har Andersson fullt upp med att hantera söndagens alla omtumlade upplevelser före, under och efter avskedsmatchen som förbundskapten – 2–0 mot Estland i EM-kvalet – på Friends arena.
Hans ser en styrka i att han vågar visa sina känslor, vara äkta, både inför sig själv och andra. Därför kom tårarna flera gånger i samband med hans 94:e och sista landskamp. Medan spelarna värmde upp träffade han anhöriga till de två mördade supportrarna i Bryssel i oktober.
– Jag bröt ihop. Det var ett mycket speciellt ögonblick som jag inte hade förberett mig tillräckligt bra på och jag grät.
– För mig var det jätteviktigt att träffa dem. Vi var på plats i Bryssel. När jag fick reda på vad som hade hänt i pausen kände jag en enorm ilska, man blev ledsen. Det var så många känslor som kom över en. Jag var fruktansvärt orolig hur det skulle gå för våra supportrar. Gärningsmannen var inte tagen, man visste inte om det fanns fler.
Överraskades av familjen
– När jag träffade de anhöriga aktualiserades allt på något sätt. Det var jättekänslomässigt. Jag har den största respekt för att de vill komma och titta på oss.
När Patrick Lundström och Kent Persson hedrades med en tyst minut kom tårarna igen.
Och på nytt när frun Ulrika och hans döttrar och barnbarn kom ned på planen efter matchen.
– För mig är familjen det viktigaste i livet. De följer fotboll men är bra på att plocka ned mig. De ser mig inte som förbundskapten utan som man, pappa eller morfar.
Senare under söndagskvällen väntade en middag och andra planerade skojigheter med spelare och ledare.
– Vi ska göra något roligt, en sista kväll med gänget. Det blir roligt men också vemodigt. Man är klar, men kommer att sakna spelare och ledare. Mentalt har jag kunnat förberedda mig på att det är slut. Men när det väl är ett faktum, är det svårt att mota bort.
Längtar efter vardagen
– Det är många gamla bilder som kommer fram. Det är en konstig känsla, kan man sammanfatta det med.
Den närmaste tiden stökar han undan ett och annat på arbetsplatsen på förbundskansliet. Ett dåligt knä ska opereras framöver. Och så ska han bli en mer vanlig Andersson.
– Jag har inte lidit av offentligen. Men att ta ett steg tillbaka och vara lite mer "normal" igen, det längtar jag lite till.
– Tillbaka till en vanlig vardag, säger Janne Andersson.