Eller vad sägs om följande: 1) oljade in altanen, 2) målade delar av garaget och ett staket, 2) klippte gräset), 4) bar in en säng och en tv på övervåningen.
En fråga bara. Hur gör målarna för att ta bort all färg från händer, armar och ansikte? Jag vet inte hur länge jag skrubbade, men nog fasen var det alltid någon klick färg någonstans kvar på kroppen. Och är fortfarande.
Utöver den näst intill övernaturligt hårda ansträngning som helgen innebar... hann jag faktiskt med en del annat också. Konstigt nog. Det där med att vi män bara klarar av en sak i taget köper jag inte.
Jag såg fyra lokala fotbollsmatcher: Kisa-Rimforsa, DSK-Överum, Gullringen-Hvetlanda GIF och Vimmerby-Värmbol trots att det inte var min jobbhelg. Ibland kan jag undra vad det är för fel på mig och att det inte knorras mer hemmavid är märkligt. Tänk vad gott det kan göra att stänka på lite färg, springa runt med gräsklipparen och agera flyttgubbe emellanåt.
Det kan ge mer utrymme för att se mer sport. Tyvärr får egenträningen ge vika. Och det syns på magen. Och inte blev det bättre när jag i kamp med VIF:s damtränare Daniel Ohlsson hade en korvkamp på Gullemon. Vi proppade i oss två var av den utsökta korven som Ari Borg och "Mogge Sassa" serverade. Båda ville ha en tredje, men nånstans går gränsen.
Nu till nästa fråga. Varför i helsicke måste alla hörnläggare i fotboll vifta upp med ena armen innan de slår till bollen. Tror de att de ska försöka lura motståndarna, eller gör de det för att ge en signal till medspelarna att hörnan ska slås på bortre?
Om de tror de ska lura det andra laget finns det 20-30 bättre sätt. Det här med att fotbollen kallas "Den gröna mattans schack" verkar ha försvunnit någonstans på vägen. Jag säger som i gamla kultfilmen Tillbaka till framtiden: "Think McFly, think"!
Intryck av KBK-RIF (0-2):
Stod med kollega Nordin och bloggare John lite vid sidan av. Som gamla KBK:are var de ganska lugna. Lite avmätt kunde de ändå konstatera att Rimforsa vann rättvist. Att Kisa stretade emot bra i 70 minuter, att det var mycket långbollar och att KBK framöver måste fylla på med mer folk framåt när de väl går till anfall.Rimforsa hade en vass bänk, där bröderna Claesson Joakim och Tobias byttes in, precis som Kisaprofilen Hilding Djerf och tekniske "Musti".Att Rimforsatränaren Johan Runeson gjorde ett genidrag när han lyfte upp nyförvärvet Nisse Lindsten högre upp i planen efter paus. Oj, vilken känslig vänsterfot han har.
Djursdala-Överum (1-3):
På ett solgassande Dalavallen fick vi se ett Överum, på gränsen till övertänt. Jag älskar förvisso när spelare kommunicerar mycket på planen, att de med hela sitt kroppsspråk och agerande visar hur engagerade de är och hur mycket de vill hjälpa sitt lag. Ett tag fann jag mig mer med att lyssna till Andreas Olsson, Joel Petersson Gullqvists och de andra grönvitas tjatter, än att titta på vad som faktiskt utspelade sig på själva planen. Överum vann framför allt tack vare den här energin, frenesin och aggressiviteten. DSK gjorde det okej, men orkade inte stå emot. Överums ungtuppar Albin Dahlström Dolaku och Elias Nirvin visade att de är ämnade för större uppgifter.
Gullringen-Hvetlanda (2-2):
Utöver korvkampen på läktaren, blev det en hård kamp på planen. Gullringen jagade sina första poäng. Sett till de första 20 minuterna kunde jag satt både två och tre korvar på att det skulle bli en trea. Hvetlanda rörde sig knappt, medan GOIF anfört av två blivande maratonlöpare (?) centralt på mitten (Kasselstrand/Simonsson) löpte betydligt mer och till synes ville mer. Efterhand vaknade GIF och tog grepp om spelet. Inte minst tack vare mittfältaren Adam Kitsiu, den som enskilt utmärkte sig mest i de fyra matcher som jag bevittnade. Gullringen hade fullt sjå att försöka ta bollen från honom och så gjorde han ett riktigt klassmål också. Till slut blev det 2-2.Trots detta: hemmalaget borde ha vunnit. Isack Thuresson var närmast att avgöra, men fick inte till nicken i friläge.
Vimmerby-Värmbol (2-0):
Värmbols tränare Håkan Andersson kallade VIF för Atletico Madrid. Tja, varför inte. Lagets första 20-25 minuter var kort och gott strålande. Markus Ahl, Rickard Thuresson, Oskar Stejdahl, Jimmy Svensson & Co sög fullständigt musten ur Värmbol med sitt löpande och sin ofta vältajmade press på bollhållaren. Det var klasskillnad. I andra tappade dock VIF både tempo, fart och offensivlusta. Katrineholmslaget tilläts (medvetet?) att ta över, medan Vimmerbys spelare sjönk allt längre ner i planen. Trots detta hittade Värmbol bollar bakom Vimmerbys mittfält och framför backlinjen. Nu blev det aldrig några direkta farligheter ändå, mycket vare Johan Lundin och Alexander Jonssons säkra mittbacksspel.VIF har nu fyra segrar på fem matcher. Seriestarten imponerar. Är Vimmerby till och med en toppkandidat även i längden? Mycket möjligt. Det som talar för det är just liknelsen vid Atletico Madrid: Det finns en beslutsamhet, en fysik och en offervilja som kan räcka långt.Och jag tror det finns ett riktigt sparkapital, eller hur man nu ser på saken, i brassen Gustavo Borges. Honom vill jag se betydligt mer av än vad jag fått se hittills.
I kväll är det Dackepremiär hemma. Så var det visst folkrace till helgen och en massa fotbollsmatcher förstås. Det finns nog tid både för det och för lite mer målning och andra husgöromål. Pluskontot fylls bara på och på.