Sverige har fått hela fem mål bortdömda under EM där Stina Blackstenius har stått för de senaste tre.
Mot Belgien i fredags kom 26-åringens fullträff halvvägs in i första halvlek. Blackstenius gjorde sitt yttersta för att undvika att stå i offsideposition och fick bollen i djupled. Väl framme med den belgiska målvakten Nicky Evrard satte hon bollen distinkt i nät.
Men...
VAR gav sig in i leken och målet dömdes bort.
– Känslan var att det var små marginaler och det tycker jag även efteråt nu när jag har sett det. Jag har sett att det har varit lite diskussion kring målen, hur linjen dras och vad som är offside, säger hon.
"VAR är lurigt"
Blackstenius fick även två mål bortdömda i 5–0-segern mot Portugal. Att ha fått tre mål bortdömda på två matcher är ingen jättekul känsla, säger hon. Och känslorna kring VAR är tudelade.
– VAR är lurigt, det kan vara både positivt och negativt. Vid ett sånt tillfälle som i går (Belgien) är det svårbedömt.
– Den euforin man känner när man tror att man gör mål är fantastisk. Sedan dras det ner när det inte var mål och man firade något som inte blev. Men samtidigt är det bara att försöka gå för det igen, säger hon.
Gerhardsson jublar inte
En som inte kunde kosta på sig ett glädjefnatt var förbundskapten Peter Gerhardsson, varken när Blackstenius satte bollen i nät eller när Linda Sembrant gjorde det avgörande 1–0-målet mot Belgien på tilläggstid.
– Jag var nog den enda svensken som inte jublade. På grund av att det har varit så många VAR-mål. Jag tycker VAR är kanon men man har blivit lurad känslomässigt. Jag visste inte hur målet (Sembrants) gick till och man väntar. Det blev lite konstigt, säger förbundskaptenen.
Han fortsätter:
– Alla for omkring men jag satt och tittade på domaren och hur hon skulle göra. Jag började jubla när de blåste igång och då var jag själv nästan, säger han.
Stina Blackstenius var långt ifrån lika reserverad som Gerhardsson i samband med målen. Men hon förstår förbundskaptenens reaktion.
– Jag borde ju ha varit det, haha. Det är det som blir så tråkigt. Man hinner verkligen fira och få den där känslan, dels att det är mål och dels att vi tar ledningen, och sen dras det undan. Nu börjar man nästan fundera på om man ens ska fira. Jag såg ett klipp på Peter och han ser nästan helt oberörd ut när Linda gör mål. Men det är fullt förståeligt för det finns en rädsla att målet ska dömas bort, säger hon.