Paret Gustafsson är starkt engagerade i Vimmerby IF.
Man kan kanske tro att släktforskningen är som ett substitut istället för idrotten hon håller så varmt om hjärtat. Så är det inte riktigt. Intresset har hon haft i många år, långt innan coronan lamslog delar av vårt samhälle.
– Jag har hållit på med det här i tio-tolv år. Det är roligt, men Tomas håller inte med..., haha.
– Nä, för tusan. Det är ju helt ointressant, säger Tomas snabbt.
Sökandet har bland annat lett till att hon fått reda på att hon var släkt med de sedan länge bortgångna kändisarna Greta Garbo och Evert Taube.
Huruvida de hade ett idrottsintresse som på något sätt gått i arv till Lotta Gustafsson, förtäljer dock inte historien.
I vilket fall är det just idrotten som normalt sett upptar en stor del av fritiden för Gustafssons på Storgatan i Vimmerby.
De har varit verksamma inom flera föreningar och sporter, där fotbollen i Vimmerby IF varit högst på agendan de senaste åren. Lotta som energisk eldsjäl i supporterklubben Trix, Tomas som lagledare och fixare kring herrlaget.
– Det är ju bara för tråkigt nu. Inte bara för mörkret, utan att vi inte har något att se fram emot. Det är ingen liveidrott man kan se och det är inga träningar heller, säger Lotta och Tomas i mun på varandra.
De är nästan allätare när det kommer till idrott de vill se. Och det är det lokala som överlägset toppar intresset. Det nationella och internationella kommer en bit ner på listan.
– Vi åker runt och ser på fotboll, innebandy, speedway och handboll. Det är väl mest det, säger Lotta och tillägger att det kan bli lite folkrace emellanåt också.
Och paret drar sig sannerligen inte för att sätta sig i bilen och dra land och rike runt, med viss överdrift.
– När vår ena dotter, Evelina, spelade handboll i Hultsfred, åkte vi nog på varenda bortamatch. Det var väl inte alltid det var så uppskattat, haha. I speedwayen kan det också bli en del långa bortaresor när vi följer Dackarna.
Mest frekvent är ändå besöken på fotbollsarenorna runt om i trakten.
– Det tro fasen att man vill vara ute och titta på lokalfotbollen, säger Tomas.
– Ja..., tänk en ljummen kväll på sommaren och åka till Frödinge, Djursdala, Södra Vi eller någon annanstans häromkring. Det är underbart, tillägger Lotta.
Precis som många andra saknar de sin idrott.
– Vi försöker se så mycket vi bara kan. Det var skönt i höstas när de släppte in lite publik på matcherna. Då fick vi alla fall lite av suget tillgodosett.
Var kommer det här stora intresset ifrån?
Lotta: "Min pappa Veine var jätteengagerad i Horn. Och ja, det blev att jag hängde på när han var ledare. Jag var alltid med. Sen började jag spela flickfotboll själv och ett år spelade jag faktiskt i Vimmerby. Sportintresset har bara växt och växt.
Tomas: "Jag spelade också fotboll i Horn och höll även på med fridrott och sprang en hel del".
Vad tycker era barn (Evelina, Ellinor, Simon och Samuel) om ert stora engagemang för idrotten?
– Vi blir mer eller mindre idiotförklarade, säger Tomas och skrattar högt.
Har inte intresset gått i arv?
– Jo, till viss del. Alla har spelat fotboll och Samuel är lika sporttokig som jag, säger Lotta.
Idrottsfantasterna saknar att kunna åka ut och titta på lokalfotboll. Här på Tunhamra.
När hon för två år sedan fyllde 50 år var presenten från barnen given: biljetter till handbolls-EM i Göteborg.
– Vilken upplevelse det var..., så himla kul.
På tal om starka idrottsögonblick. Vilka av alla har etsat sig fast mest i minnet?
– SM-guldet i futsal med flicklaget 2006. Evelina var med i laget i finalspelet i Falun. "Kosse" (Kosovare Asllani) var också med då. Man hörde folk på läktaren som undrade var Vimmerby låg och hur de kunde vara så bra. De slog ut lag efter lag, Malmö- och Göteborgslag. Det var magiskt, menar Lotta.
Tomas instämmer och lyfter också fram Dackarnas SM-guld 2007. Ett annat starkt minne för dem är derbymatchen på Gullemon mellan Gullringen och Vimmerby 2007.
– Det var väldigt mycket folk på matchen och mycket dramatik. Johan (Karlsson-Törndahl) kvitterade på straff i 98:e minuten. Det var en speciell match man kommer ihåg.
Ni som åker runt på så många arenor. Vad har ni själva för favoritarenor?
– I år var vi första gången i Aneby. Den var väldigt fin. Och den i Lindö (Norrköping) är bra och förstås fotbollsplanen i Stensjön. På närmare håll gillar vi Dalavallen i Djursdala. När man är där känns det som att komma hem, säger Lotta lyriskt och syftar antagligen på Stångåvallen i Horn.
– Och Tunas är också jäkla fin, fyller Tomas i.
Vad saknar ni allra mest nu när ni inte kan se liveidrott eller vara med som ledare?
– För mig är det nog tugget i omklädningsrummet med grabbarna. Sedan det där med att vara engagerad och komma ut på matcher. Jag saknar adrenalinet, säger Tomas.
Nu ligger den lokala idrotten i princip nere, undantaget Vimmerby Hockey på seniornivå. Om ni får önska er något framåt i tiden för lagen när allt blir som "vanligt" igen. Vad skulle det vara?
– VIF-herrarna har värvat bra och det är kul med spelare man känner igen. Och jag blev så glad att "Thure" (Rikard Thuresson) ska fortsätta spela. Det vore skoj om de kunde gå upp i trean. Jag vill verkligen att alla våra lag ska kunna spela hela säsongen, med dubbla matcher mot alla lag. Det vore också roligt om det går bra för VH och att herrlaget i innebandy håller sig kvar, menar Lotta och fortsätter:
Dackarna ligger Tomas och Lotta varmt om hjärtat.
– Ett guld för Dackarna är efterlängtat. Tråkigt bara att det inte är lika mycket folk som går på matcherna längre. Jag förstår inte varför. Vi brukar sitta i "vår" kurva med stövlarna på, haha.
Nu får istället paret ägna en del av fritiden åt att leta vidare i släktträdet. Hur kul det nu är råder det som sagt delade meningar om...