"It wasn't a free kick."
Det är den 12 oktober 2003. Platsen är Home Depot Center i Carson, Kalifornien, och Marika Domanski Lyfors, dåvarande svensk förbundskapten, tänker inte ta emot huvuddomaren Cristina Babadacs utsträckta hand.
VM-finalen har nyss tagit slut på det grymmaste av sätt. En tveksamt dömd frispark ledde till Tysklandsavgörande i förlängningen, och den svenska förbundskaptenen nöjer sig med att sakligt förklara för domaren att Sverige blivit bestulet på guldet.
"It wasn't a free kick".
Ibland sticker den där förlusten fortfarande till som en giftpil i sidan på Domanski Lyfors.
Som när Sverige är en match från ett historiskt OS-guld.
– Jag är relativt stolt över den silvermedaljen, men jag är inte nöjd med att vi bara tog ett silver. Så vid sådana här tillfällen kommer den upp, och då tänker man verkligen att ”nu jävlar, nu tar vi den där guldmedaljen", säger Marika Domanski Lyfors.
Aldrig varit lugnare
På fredag vill hon en gång för alla lägga den där matchen bakom sig. Sverige ska möta Kanada i en OS-final på Olympiastadion i Tokyo, och Marika Domanski Lyfors, numera landslagschef, har aldrig känt sig lugnare under ett mästerskap.
Kanske är det här det bästa svenska landslag hon sett.
– Det är jättesvårt att jämföra och beror lite på vad man uppskattar för fotboll, om det är prestationen i sig eller om det handlar om att vinna matcher och medaljer. Men när jag ser det här laget så kan jag säga att det håller världsklass.
Hon om någon borde veta.
Domanski Lyfors har följt Sverige genom alla VM- och OS-turneringar. I det första världsmästerskapet, i Kina 1991, var hon bevakare åt förbundskapten Gunilla Pajkull, därefter assisterande åt Bengt Simonsson innan hon själv tog över huvudansvaret 1996 och behöll det i elva år.
Efter en kort sejour som förbundskapten för Kina över VM 2007 var hon tillbaka i Sverige 2008, och har sedan dess haft en övergripande chefsroll.
– ”Markan” är hjärtat i det här landslaget. Hon har varit med hela tiden och om jag kallar mig en vinnare så är hon … ja, hon är nästintill bredvid mig där, säger mittfältaren Kosovare Asllani.
"Ska bryta förbannelsen"
Asllani påminner om att det inte är oviktigt vem som styrde skutan när Sveriges hittills enda mästerskapsguld på damsidan, EM-titeln 1984, bärgades.
– Då var hennes man (Ulf Lyfors) förbundskapten. Hon har fått höra det så mycket från honom så vi ska bryta den förbannelsen och ta guld på fredag. Det är det enda som betyder något. Vi är så redo för det.
Ett ovant öga skulle kunna missta Marika Domanski Lyfors för en hemlig agent, eller en livvakt. När landslaget tränar glider hon ofta förbi i periferin eller ställer sig med armarna i kors och bara betraktar. Inte sällan med ett par solglasögon i Secret service-kompatibel modell på nästippen.
Hon märks knappt. Inte förrän det behövs.
– Jag tycker att Marika är skitcool, jag gillar verkligen henne som person, säger backen Magdalena Eriksson.
– Hon smyger omkring lite i vassen och observerar. Men sedan när hon talar så lyssnar man verkligen. Hon har någon typ av respekt, en aura kring henne, för hon har varit med så länge.
"Tror vi står med guldmedaljen"
Så vad säger Marika Domanski Lyfors till spelarna inför OS-finalen?
– Jag brukar ofta säga att det viktigaste är inte varifrån man kommer utan vart man går. Man kan stå kvar och luta sig mot att vi har tagit oss till den här finalen och att vi har en silvermedalj. Men det är inte det viktigaste i det här läget, utan det är nästa steg. Det är steget mot guld.
– Jag har drömt om den här medaljen i så många år nu. Nu tänker jag verkligen att vi är värda att ta den. Jag tror att vi står med guldmedaljen efter matchen. Det tror jag verkligen.
