Utmärkelsen för årets spelare har delats ut sen1989. Och det är en total dominans av IFK Norrköping på herrsidan med namn som Janne Hellström, Sulo Vaatovaara och Niclas Kindvall.
Åtvidabergare har det varit tunnare med även om faktiskt Kristian Bergström fick priset 1998 och Thomas Olsson 2001. Men då spelade de båda Åtvidskillarna i IFK Norrköping.
Men i år föll alltså valet på en ÅFF:are. Inte så konstigt kanske med tanke på lagets smått succéartade säsong. Och Henrik Gustavsson är förstås glad.
- Det är ju jättekul. Det hade man inte räknat med. Det är kanonskoj både för mig och för Åtvidaberg.

Uppväxt i Sturefors
Henrik Gustavsson är uppvuxen i Sturefors, söder om Linköping, där han började spela redan som fem-åring. Men i målet började han inte förrän under en Bullerby Cup-turnering i Vimmerby som tolv-åring.
Sen dröjde det inte många år förrän han fick debutera i Sturefors a-lag. Som 17-åring tog han steget till Hjulsbro och spelade där i tre år. Det sista året vann laget division tre med gamle ÅFF-spelare Mats "Tott" Karlsson som tränare. När Karlsson året efter blev tränare i Åtvidaberg så tog han "Fimpen" med sig.
Nu har det blivit sju år i ÅFF, den första i b-laget men sen som en pålitlig a-lagsmålvakt.
Har det här varit din bästa säsong?
- Nej, det kan jag inte påstå. Vårsäsongen var väldigt upp och ner. Så jämnheten har inte varit bra, men i höst har det ju rullat på och jag har ju tagit ett gäng straffar.
Han tror att vårens ojämnhet hade att göra med den tuffare Djurgårdsträningen som infördes i våras. Mer styrketräning innebar att han i stället tappade i rörlighet. Men sen han lagt om träningen i somras och kört målvaktsträning när de andra styrketränat så har rörligheten kommit tillbaka.
Hur blir det nästa säsong?
- Vi är väl i stort sett muntligen överens. Jag räknar med att stanna i ÅFF och vi spånar om ett treårskontrakt. Det känns kul med den nya Djurgårdsmodellen fast det är grymt jobbigt.
För att orka mer räknar Henrik Gustavsson med att gå ner ännu mer i arbetstid på sitt jobb. Han jobbar med andningsutrustningar till räddningstjänsten och pendlar från Kisa till Linköping.
Du blir deltidsproffs?
- Ja, så enkelt är det. Nu går jag upp kvart i fem för att hinna med bussen till Linköping och då blir det svårt att sen orka träna sju pass i veckan. Jag ska försöka börja jobba lite senare och kanske komma ner mot 50 procent jobb. Och jag har turen att ha gott stöd från min arbetsgivare.
Hur trivs du i Kisa?
- Mycket bra. Enda problemet är att jag inte har tillräckligt med tid hemma. Men jag hoppas att det ska bli lite mer nu. Men annars är det bra, jag har ett kanonhus och min fru har sin familj här.
Tror du det kan bli aktuellt med fotbollsspel i Kinda i framtiden?
- Det kan det mycket väl bli. Förra året tränade jag med Kisa och det var kanonbra och kanonkillar. Sen är ju Jarkko Simonsson min svåger och han säger att det är hans dröm att få stå och skrika åt mig.