Ni som känner mig vet att jag har en förkärlek för sportbarer, i allmänhet. Bland det bästa jag vet här i livet är att slinka in i den här miljön, helst på eftermiddagen, ta mig en kall, några popcorn, kanske en bit mat och se på en match.
Sagt och gjort. Vi laddade upp på en av sportbarerna i centrala Kalmar, i strålande sol. Det var snart dags för allsvenskt möte mellan pånyttfödda KFF med Rydström vid spakarna, mot "Degen". Eller Degerfors som förstås är den rätta benämningen. Men vi känner den klassiska klubben närmare nu efter den populära TV-serien: "Allsvenskan – Här kommer Degen".
En i vårt sällskap höll inbitet på värmlänningarna och spanade lite extra efter någon att känna igen från TV-serien. Var han där... Patrik Werner, eller möjligtvis klubbchefen?
Men det höll på att ta en ände med förskräckelse, innan vi ens bänkade oss i solgasset på Guldfågeln Arena.
En välstekt stek ruskade om mig rejält. Första tuggan. Åh, vad gott. Problemet var att den var aningen för stor och satte sig på tvären i min sköra hals. Jag störtade upp, fick ingen luft och paniken kom rusande. Trots att det var ett ögonblicks verk och säkert bara varade i tio sekunder, kändes det som en evighet innan köttbiten så smått slank ner. Bordsgrannarna följde närmast förskräckt dramat. "Typ, vad är det där för knäppskalle", som frustade, fräste och betedde sig så konstigt, mitt i uppladdningen inför matchen.
Jag som alltid uppmanat mina barn att inte lassa in för stora hårda godisar eller ta för stora matbitar när de äter, just med tanke på att inte sätta i halsen.
Nu fick jag vatten på min kvarn. Och jag måste säga... det var en hemsk, intensiv upplevelse – och samtidigt en ögonöppnare.
Nu tar jag det såååå försiktigt när jag äter.
Match blev det.
Seger blev det – för Kalmar.
De fortsätter att imponera på mig. Den så hyllade norrmannen Oliver Berg visade med eftertryck varför han är så hyllad. Så smart. Så rörlig. Så bolltrygg.
Det är något visst att se allsvensk fotboll live.
Men ännu hellre, lokal fotboll.
Den är uppskruvad på högvarv nu efter att legat i träda på våren både 2020 och 2021.
Vi är tillbaka i det normala. Så som det alltid varit. Det känns faktiskt lite märkligt och främmande, mitt i allt det härliga.
Själv var jag och bevakade laget jag tidigare tränat i premiären på långfredagen. Jag trodde på seger för Djursdala och det blev det också. Segern satt lika hårt åt som den ilskna köttbit gjorde i min hals på påskdagen.
Vad gjorde väl det att DSK vann med en hårsmån. Det handlar om att hitta sätt att vinna fotbollsmatcher på. Om det sedan är via fint passningsspel, genom långbollar, hårt kämpande eller på fasta situationer, spelar mindre roll. Tre poäng in på kontot var precis vad som behövdes för ett allmänt nederlagstippat Djursdala.
Med rask fart såg jag sedan "rivalen" Södra Vi IF i sin premiär. De blåvita kammade noll, men var förtjänt av en pinne. Om det inte hade varit för den så skicklige August Norell så. Han gjorde två drömmål för Timmernabben och är en attraktion att se på i sina bästa stunder.
Precis som det är att se några lirare av samma kaliber i IFK Tuna. De har något spännande på gång och vann med 3–1 hemma mot Gunnebo. Den vanligtvis så välsmakande korven på Tunhamra skippade jag den här annandag påsk.
Jag har fått nog av stekt mat för ett tag.
Å andra sidan kan jag tänka mig en sportbar i Vimmerby, varför inte i "Domusfastigheten"?