Pärlan finns kvar i vänsterörat, den moderiktiga kepsen sitter som en smäck och vi möts av samma avslappnade leende som blev så populärt på Kopparvallen under åtta år. Möjligen att skägget med de gråa inslagen vittnar om att elitkarriären som fotbollsspelare är förbi, men annars är Alberis da Silva sig lik från tiden som elitspelare i Åtvidabergs FF.
Nu för tiden skapar han rubriker varken som spelare eller på elitnivå. Däremot har han gjort snabb succé som ny huvudtränare i division 3-laget Kisa BK. Tre matcher har resulterat i lika många segrar – och det som nykomling med en skakig försäsong där tränaren Greger Johansson fick sparken.
– Jag har hela tiden vetat att vi är ett bra lag och nu lär inte de andra lagen underskatta oss längre, säger da Silva om succéstarten.
Hur länge har du varit inne på att bli tränare?
– Säg ... i två år Jag kan säkert gå in och fortfarande spela en och annan match, men de andra mittbackarna har gjort det så bra så det finns ingen anledning för mig att spela. Tränarrollen lockar mig, det är intressant att få vara med och utveckla spelarna, även om jag fortfarande har massor att lära.
Som ung i den brasilianska megastaden Sao Paulo hade Alberis, som nästan alla andra barn och ungdomar, drömmar om att bli professionell fotbollsspelare. Han fostrades med bollen i Indenpendente EC, men efter juniortiden stod han utan kontrakt i satsningen mot stjärnorna och innan rastlösheten slog till befann han sig plötsligt i Sverige, i Norrköping och i division 6-laget FC Norrköping. Det här var sensommaren 2008.
– Via en kontakt fick jag reda på att det fanns en agent i Sverige som kunde fixa en plats till mig i ett bra fotbollslag. Jag tänkte att det kunde bli ett äventyr och åkte, de betalade biljetten.
Vad visste du om Sverige?
– Att det var kallt. Henke Larsson och Zlatan. Det var nog bara det.
Resväskan packades med fotbollsskor och det allra nödvändigaste.
– När jag mellanlandade i Madrid blev jag stoppad av en polis som undrade vad jag skulle göra i Sverige. Jag sa "spela fotboll" och då ville han veta för vilken klubb och började leta på internet. Han hittade FC Norrköping och såg att de spelade i division 6. Det visste jag inte ens själv, agenten hade bara sagt att det var en bra klubb.
– Polisen blev lite misstänksam, men till slut frågade han vilket fotbollslag jag hejade på i Spanien, Real eller Barcelona, och eftersom vi var i Madrid så jag svarade Real och då blev han glad, skrattade och släppte igenom mig.
Väl på plats i Sverige och i Norrköping väntade en chockartad syn.
– Min kompis Bruno (Marinho) hade kommit två veckor före mig och sagt att allt var bra, med egen lägenhet och sådär, men han sa inte riktigt allt. När jag kom till lägenheten, en liten tvårummare, var vi elva brassar som skulle bo där tillsammans. Ja, det började lite med en chock och det var nästan så att jag packade väskan och åkte hem.
Det fotbollsmässiga i, förvisso hårdsatsande, division 6-laget FC Norrköping blev heller inte vad Alberis hade tänkt sig och ganska så snart fick han istället provspela med "stora" IFK Norrköping, där han gjorde mål i båda sina första U21-matcher.
– Det gick bra i IFK och jag trodde att jag skulle få ett kontrakt, men en dag kom tränaren och sa att de ville ha någon med mer rutin så de valde en stor kille från Serbien.
Mittbacken hamnade istället på lån i Motala AIF där han gjorde riktigt bra ifrån sig under hösten och det ledde så småningom till ett kontrakt med Åtvidabergs FF i superettan året där på.
– Det är klart att det var jobbigt med språket, att inte kunna ett ord svenska, men alla var verkligen jättetrevliga och hjälpte mig. Det var viktigt för mig att det gick bra redan i Motala, och där fick jag bo själv i lägenheten, ha, ha.
Tiden i ÅFF, där du gjorde 126 matcher under sex säsonger, hur ser du på den i dag?
– Min bästa tid som fotbollsspelare, såklart. Vi hade kul tillsammans och var en sammansvetsad grupp som höll ihop under flera år. Det var stort när vi gick upp i allsvenskan mot Vasalund 2009, det var otroligt. Jag hade många bra tränare där, men Andreas Thomsson var nog den som jag trivdes med bäst under alla år. Han tog sig alltid tid.
Thomsson lät dig också springa en hel del när du kom tillbaka från semestrarna i Brasilien?
– Ja, alltid. När de andra i laget körde i gymmet på vintern fick jag springa extra ute i snön. Men det var det värt, det blev alltid en hel del mat och grillat hemma på semestern med kompisarna.
Saknar du Brasilien?
– Det är klart att man saknar kompisar och familj och så, men nu har jag inte varit i Brasilien på sex år. Först så fick vi barn och sedan kom coronan. Sverige och Linköping känns hemma för mig nu, det är här jag har min fru och mina barn, mitt jobb, mitt liv, jag trivs jättebra.
– Mitt favoritlag Santos följer jag ändå noga. Spelar de klockan 01 på natten stannar jag uppe och tittar.
Vid sidan av fotbollen i Kisa jobbar han vid Björklunds Fasad & Måleri.
– Jag målar och kör ut material med bil. Det är hur bra som helst och det är ju Gustav (Björklund) som är min chef, han spelar också i Kisa. Får jag inte ledigt så blir det bänken för honom på matcherna, ha, ha.
Brassarna från ÅFF-tiden håller fortfarande kontakten.
– Bruno Marinho bor i Skänninge och våra familjer brukar träffas ibland och grilla. Picanha är favoriten på grillen, ryggbiff som du strör lite flingsalt över. Det finns att köpa här i Sverige också, det måste du testa!
– Jag pratar också ofta med Ricardo Santos, han spelar i Thailand nu, men har köpt hus i Jönköping. Det går riktigt bra för honom i Thailand. Förra säsongen var han en av de bästa i högsta ligan, men nu fick han bättre betalt i ett satsande lag i division 3 så nu spelar han där och öser in mål.
Själv laddar Alberis närmast för lördagens bortamatch mot tabelltrean Boren. En match som vi sänder på vimmerbytidning.se kl 15 med Jim Pettersson och Jens Bollius som kommentatorer.
– Efter den här starten har vi säkert ögonen på oss från de andra lagen. Tidigare har vi kunnat backa hem och satsat på kontringar, nu lär de nog låta oss ha bollen mer, men tillsammans kan man klara allt. Just laget är vår styrka och jag har en jättebra stab bakom mig där vi alla hjälps åt. Jag tycker Kisa påminner en hel del om känslan och stämningen i Åtvid.
