En närapå absolut sanning har varit att Marika Domanski Lyfors inte missar några landskamper med damlandslaget i fotboll. Men ibland kommer livet, eller döden, i vägen.
Mitt under Algarve Cup i februari kom beskedet att hennes man Ulf gått bort, och landslagschefen lämnade Portugal, varpå hon missade avslutningsmatchen mot Italien.
– Jag har missat en landskamp tidigare och det var när jag var magsjuk i La Manga en gång, när vi spelade mot Norge. Då fick jag ligga på hotellrummet och kolla på matchen, och då tänkte jag att det var den första matchen jag missade. Och så är det den här, det är nog bara de två, säger Marika Domanski Lyfors.
Sorgen efter en livspartner som försvunnit sitter i, men blir lättare att hantera för var dag, säger hon. Hon inser samtidigt att hon har en känslosam tid framför sig.
Många påminnelser
Sveriges fotbollsdamer är i England för att ta EM-guld. Det har bara hänt en gång tidigare, när just Ulf Lyfors var förbundskapten och ledde laget till guld på en lerig fotbollsplan – också den gången på de brittiska öarna.
Som om inte det var nog med beröringspunkter spelar Sverige EM-premiären mot Nederländerna på lördag, på Ulf Lyfors födelsedag.
– Ja, det kommer att bli känslosamt. Men det är en del i det hela som kommer kännas väldigt positivt. Det hade varit värre att sitta hemma när man visste att han fyllde år. Det blir väldigt värdigt att spela en öppningsmatch i EM på den första födelsedagen när han inte finns längre, säger Marika Domanski Lyfors.
– Och eftersom vi spelar i England med allt vad det innebär så kan jag känna att han är med.
Att hantera känslorna bli också lättare eftersom hon kommer vara omgärdad av sin andra familj.
Marika Domanski Lyfors har förutom en kort sejour utomlands – hon ledde Kina i VM 2007 – varit en del av det svenska damlandslaget sedan 1991: som bevakare, assisterande förbundskapten och förbundskapten. Och sedan 2008 i en övergripande chefsroll.
Mycket gråt
Spelarna visade hur mycket hon betyder för dem, när hon i samband med VM-kvalsamlingen i april åter anslöt till laget efter att ha begravt sin man.
– Åh, det var känslosamt, oj oj oj. Alla var fantastiska, det var många kramar, mycket gråt, mycket känslor. Jag valde att prata lite med dem innan vi skulle dra i gång samlingen, och säga vad som hade hänt och hur jag kände. Då började man naturligtvis gråta. Det var känslosamt. Men det kändes bra. Det kändes väldigt bra, säger Domanski Lyfors.
– Det var en liten trasa som åkte dit, men när jag åkte hem var den ändå urvriden och man hade fått tillbaka lite livsglädje.
Där någonstans kunde hon åter hitta kärleken till sin sport. Trots att hennes bästa fotbollskamrat, Ulf, inte längre fanns vid hennes sida.
– Det var lite som att vi delade fotbollen, så i början började jag nästan gråta så fort jag skulle till kansliet eller om jag skulle gå på matcher. Men det har blivit bättre.
TT: Ni pratade mycket fotboll?
– Det var oundvikligt. Folk brukade alltid fråga hur mycket fotboll man pratade hemma och då sade jag alltid "äh, kanske inte så mycket". Men när man tänker efter, för en vanlig familj var det ju väldigt mycket.
– Det var mycket gnabbande om vem som var bäst och vem som egentligen hade nått den största framgången, och varför jag inte kom med i landslaget på hans tid. Det var ju hela livet. Det blev ju så.
"Han hade trott på oss"
Sådana stunder kunde Ulf Lyfors vara en riktig retsticka vid matbordet – "han tyckte själv att han var skitrolig" – men det kunde inte dölja hur han egentligen kände inför sin hustru och hennes yrkesskicklighet.
Och hur han skulle ha känt inför sommarens mästerskap, det vet Marika Domanski Lyfors med säkerhet.
– Han hade känt en oerhörd stolthet, som alltid. Han var otroligt stolt över damfotbollen och laget, och mig framför allt … av någon anledning var han väldigt stolt över det. Han hade sett fram emot det här med tillförsikt, för han har sett att det här laget vuxit så mycket. Han hade känt att vi hade stora chanser att ta det där guldet.
Och så skickar hon en lika syrlig som hjärtlig passning tillbaka över det där matbordet, och upp mot himlen:
– Och han hade nog varit lite skraj också. För att vi skulle ta det där guldet, och jämna ut balansen lite.
Rättad: I en tidigare version angavs fel datum för Sveriges premiärmatch.