Det kommer att bli ett drama. Jag är redan skitnervös och orkar knappt ens tänka på matchen utan att bli nipprig. Med tio minuter kvar på Friends ville jag bara bort därifrån. Jag for upp och ner på stolen, gestikulerade hej vilt och kom på mig själv med att ibland skrika rakt ut. Undrar vad de tjattrande kineserna bakom mig tyckte...

Det här var ingen vanlig match. Inte bara för att det var playoff till EM och nordiskt prestigemöte mellan två rivaler. Det var mer än så.

Allt överskuggades av terrorattackerna i Paris. Spelarna bar svarta sorgeband, det var en tyst minut och Zlatan var på planen - PSG-stjärnan, som har såna band till Paris och Frankrike. Frågan var hur han skulle hantera krisen? Skulle han kunna fokusera på matchen? Kunde han stänga ute vad som hänt?

På vägen upp till Stockholm diskuterades det om matchen överhuvudtaget skulle spelas. Alla pratade om vad som hänt i Paris.

När det mörknade färgades Friends Arena av trikoloren, blått, rött och vitt - precis som många andra byggnader runt om i världen. Många ville visa det franska folket sitt stöd i den här svåra stunden, i allt det avskyvärda. Innan matchen tillbringade jag och min familj några timmar på det nya, gigantiska köpcentrat Mall of Scandinavia. Tydligen ett av Europas största - och nog var det elegant och påkostat alltid. Inte minst sportbaren högst upp, enligt bartendern världens största OŽLearys.

Med tanke på vad som hände på Stade de France under landskampen mellan Frankrike och Tyskland, var säkerhetsnivån höjd i och omkring arenan och köpcentrat.

Inte konstigt alls. Jag ska inte säga att jag var rädd för att en attack skulle ske just här, men det fanns hela tiden ändå en gnagande oroskänsla som påminde lite om hur jag kände när jag för länge sedan traskade över gränsen mellan Israel och Egypten.

När matchen väl kom igång släppte tankarna på Paris för stunden.

Nu var det landskamp mellan Sverige och Danmark. En stor låda full av popcorn slank ner i en hiskelig fart. Ner med högerhanden i lådan, släng in popcornen i munnen. Frossa, frossa, frossa. Det behövdes för att lugna nerverna. Ovanför mig fortsatte mina asiatiska vänners tjatter och applåder så fort en passning gick rätt.

Sverige var bra. Presspelet satt som en smäck, i alla fall såg det ut som det där jag satt, högt upp på läktaren. Sverige hade spring i benen och en rörelse som inte danskarna var i närheten av. 1-0 kom genom Forsberg, 2-0 av Zlatan. Det var bud på både 3-0 och 4-0. Dittills var Danmark och min specielle favorit, Christian Eriksen, en stor besvikelse. Men det gjorde förstås inte ett dugg. Sedan slog tröttheten in, pardonlöst. Jörgensen reducerade. Resten var en pärs. Minuterna fram till slutsignal kändes som en evighet. Och inga popcorn att sätta tänderna i. 2-1, tack för det. Helt okej.

Returen i kväll är en helt öppen affär.

När vi for hem mot Småland på natten träffade jag på min kollega Magnus Strömsten vid en mack i Norrköping. Han berättade att han vunnit en etapp i VM i V75 under dagen. Detta mycket tack vare att hans kompis Oscar Svanberg kört sin häst Usain Henna till seger mot den danske storfavoriten Takethem i ett av loppen.

Se där, ett bra tecken.

Eriksen mot Zlatan.

Hot dogs mot pölse.

Dansk teknik mot svensk vilja.

I potten ligger en EM-biljett. Det kommer bli en rysare utan dess like.

Men mitt i allt, vi får inte glömma att det här bara handlar om sport. Om fotboll.

I sammanhanget betyder det ingenting. Ingenting.