Sportens makthavare vill gärna kalla fotbollen för det vackra spelet. Den som läser Lundhs senaste bok "Templet i öknen" (Volante förlag) får en helt annan bild.

Han guidar oss genom fotbollshistorien, från Fifas grundande 1904 till dags dato med bara två månader till VM-premiären på Al Khor-stadion norr om Doha. Som titeln antyder ligger fokus på VM i Qatar, men Lundh stannar inte där. Han djupdyker i en sport som blivit en global mångmiljardindustri. Lundhs slutsatser kan inte misstolkas. På vägen dit har fotbollen förlorat sin moraliska kompass.

Lundh tecknar detaljrikt spelet bakom kulisserna när det lilla landet, knappt större än Skåne, lyckades vinna omröstningen i Zürich 2010.

Det är ingen munter läsning, snarare en betraktelse över giriga, samvetslösa mutkolvar som sålde sina röster till högstbjudande och berättelsen om hur den före detta Uefa-ordföranden Michel Platini svek sina löften till dåvarande Fifa-basen Sepp Blatter och gick den franske presidenten Nicolas Sarkozys ärenden.

Qatar fick sensationellt VM, emiratet tackade Frankrike för hjälpen, köpte Sarkozys favoritlag Paris Saint-Germain och kom med beställningar av både strids- och civilflyg för åtskilliga miljarder kronor.

Sporttvätt

Ett genomgående tema i boken är hur fotbollen utnyttjas av totalitära stater genom så kallad sportswashing (sporttvätt). Avsikten är att putsa imagen, men det stannar inte där. Det som sker är en tydlig strävan efter att vinna politiskt och ekonomiskt inflytande.

– Så är det verkligen. Om man tar Qatar och Saudiarabien köper de upp väldigt mycket annat också. I researchen har jag fått många aha-upplevelser, allt från hur snabbt det gick från det att man fick VM till att man sponsrade Barcelona och köpte PSG, säger Lundh.

– En annan aha-upplevelse är hur man äger en femtedel av Heathrow, en skyskrapa i London, stora hotell, är storägare i Volkswagen och Audi och därmed delägare i Bayern München. Hur man är överallt och dessutom har gått in i organisationer och pumpar in miljarder i IOK och Fifa och i ligor via rättighetsköp till dess sportkanal.

Lundh ringar in qatariern Nasser al-Khelaifi som en av de främsta aktörerna.

– Det finns knappt någon som är lika mäktig som han är. Han har insyn och inflytande lite överallt. Man hoppade ju till, men blev ändå inte förvånad, när det visade sig att (dåvarande) prins Charles tog emot 30 miljoner i kontanter av Qatars före detta premiärminister. Det är långt ifrån bara sporttvätt de ägnar sig åt. De är överallt för de har så mycket pengar.

Kritisk mot svenska medier

TT: Har vi i västvärldens demokratier varit naiva?

– Absolut har vi varit naiva. Jag kan gå till mitt eget skrå. Det finns kanske någon som har påpekat det, men jag har gått tillbaka i pressarkivet för att se vad vi skrev 2010 och 2012 när SVT och TV4 köpte rättigheterna till Qatar. Väldigt lite. Så sent som Rysslands-VM (2018) var det väldigt marginell skildring av problemen jämfört vad vi har skrivit och tyckt om Qatar.

TT: I din bok är du kritisk mot hur svenska medier bevakat sporttvätt. Varför?

– Vi har varit för dåliga på att sätta oss in i skeendet och jag exkluderar inte mig själv. I den bästa av världar hade vi varit på omröstningen 2010 och följt valkampen. De stora redaktionerna har satsat stort på att bevaka internationell fotboll, men det här bevakade vi inte. Det är lätt att svinga sig upp på en vit häst nu och säga att vi borde bojkotta eller göra si eller så, men vi har inte gjort jobbet och det är en brist.

Lundh berättar om möten i Qatar med rädda migrantarbetare med orimliga arbetsförhållanden, om det qatariska klassamhället och svårigheten att granska organisationerna kopplade till mästerskapet.

För lite, för långsamt

– Ska man lyfta fram något positivt med Qatar är det att jag har kunnat åka som journalist och träffat migrantarbetare. Det är mycket svårare att komma in i Kina och de områden där man förtrycker muslimer.

TT: Har den internationella opinionen lett till några förändringar i Qatar?

– Svårt att bedöma, men en viss förändring har skett. Man har skruvat lite på systemet för migrantarbetare. Qatar har gått åt rätt håll, men det har gått för långsamt och det är fortfarande för dåliga villkor för migrantarbetarna. Jag tror att Qatar knuffat det lite åt rätt håll, men det är fortfarande långt från tillräckligt.

TT: Vad vill du förmedla med din bok?

– Jag vill försöka förklara mekanismerna bakom VM. Jag kunde själv inte Qatars historia, att det kom till en emir som avsatte sin pappa, att han ville sätta Qatar på världskartan. Politiskt och diplomatiskt, men också göra avtryck i idrottens värld. Det är fascinerande att följa men då får man också den andra sidan. Om framsidan är Mbappé, Neymar och Messi i PSG så är baksidan att det här är ett land som vill påverka. På samma sätt finns det andra länder. Jag vill också att folk ska få en aha-upplevelse. Är det så här det hänger ihop? Men jag vill också förmedla hur komplicerat det är. Det vanliga för en journalist är att ta sig an ett komplicerat skeende och förenkla det i en artikel. Jag vill komplicera det. Jag köper inte att vi isolerar VM i Qatar som en fråga när Sverige öppnade ambassad där 2014 för att handla och vi kan sälja vapen dit. För mig hänger det ihop.