Två ord återkommer ständigt i texter som har i anspråk att beskriva Marika Domanski-Lyfors person; blygsel och temperamentsfullhet. Alldagliga drag hos idrottskarriärister som envis, snäll och målmedveten förekommer i varierande utsträckning, men det är just de två orden som är mest frekventa.
Blygsel med tanke på svårigheten att ta kontakt med folk, att ringa någon även om det handlar om yrket eller att, som under Bullerby Cup, hålla i en föreläsning.

Temperamentsfull i hänsyn till att hon kanske är landets mest expressiva förbundskaptener genom tiderna, att hon tvingades omvärdera sitt ledarskap för att hon blev för arg och för att hon ännu inte lärt sig att hantera en förlust.
- Det går väl inte alls ihop egentligen. Men när det är tävling, när jag har en chans att vinna finns inte blygseln längre. Det är lite barnsligt, men jag är en väldigt dåligt förlorare. Nuförtiden går jag nästan aldrig in i tävlingar som jag på förhand inte kan vinna, förklarar hon.
Marikas spelarkarriär inleddes i tidig ålder på barndomsgården utanför Trollhättan. 70-talet varade och damfotbollen befann sig i sin begynnelse.
- Som elva-åring spelade jag i damlaget och det är väl på sitt sätt charmigt. Jag och min kompis letade alltid ut kärringarna i motståndarlaget, de var lättast att dribbla av, säger hon med ett skratt.
Bortdribblandet av kärringar, och naturligtvis en allt större skicklighet, ledde till allsvenskt spel i dåtidens dominant på damsidan, Jitex BK. Fem säsonger gav Marika, mestadels som vänsterback, två SM-guld, men aldrig någon landskamp. I dag är hon, paradoxalt nog, gift med den skyldiga förbundskaptenen, Ulf Lyfors.
- Jag hade det som mål, givetvis, men han ville inte ha en teknisk och snabb ytterback, säger hon och skrattar. Det får man respektera, men jag känner med de spelare som inte blir uttagna, alla kan inte bli det.