Efter 3–0 i straffdramat mot Spanien är Marocko för första gången framme i en VM-kvartsfinal.

– Jag vet inte hur långt vi kan gå, men allt är möjligt, säger förbundskaptenen Walid Regragui.

Det är ju det.

Spanien rullade runt, Spanien dominerade, Spanien spelade sin tiki-taka och någonstans gick stjärnorna vilse i sin iver att slå så många passningar som möjligt medan minuter tickade i väg.

Som om det är vad fotboll går ut. Skjuta? Ta ett avslut? Varför det?

På 120 minuter fick Spanien till två avslut på Yassine Bounou, trots ett bollinnehav på närmare 80 procent. Har Spanien nått vägs ände med en fotboll som inte längre når riktigt långt i de stora mästerskapen?

Har Luis Enrique gjort sitt?

– Det är inte rätt tid att pratat om min framtid. Det är inte relevant, säger förbundskaptenen.

Deprimerande facit

Straffläggningar är alltid oförutsägbara, men helt klart inte Spaniens specialitet. Det här är ett deprimerande facit:

1986: 4–5 mot Belgien i kvartsfinalen.

2002: 3–2 mot Irland i åttondelsfinalen.

2002: 3–5 mot Sydkorea i kvartsfinalen.

2018: 3–4 mot Ryssland i åttondelsfinalen.

2022: 0–3 mot Marocko i åttondelsfinalen.

Luis Enrique var förstås medveten om att Spanien misslyckats tre gånger av fyra när ämnet togs upp på presskonferensen inför matchen.

– På ett träningsläger för ett år sedan sade jag åt spelarna att de måste ha slagit minst 1 000 straffar innan de kom hit. Jag förväntar mig att de har gjort sin hemläxa, sade förbundskaptenen.

Fusket måste ha varit utbrett eller mer troligt, spelarna pallade helt enkelt inte mentalt. Pablo Sarabia träffade stolpen, Sergio Busquets och Carlos Soler stoppades av Bounou – matchens lirare.

Abdelhamid Sabiri, Hakim Ziyech och spanskfödde Achraf Hakimi satte sina straffar till ett öronbedövande, dånande jubel.

– Jag skulle välja samma spelare om man fick göra om det. Den ende jag skulle byta ut är Bounou, deras målvakt, säger Enrique.

Starkt stöd

Spanjorerna hade inte bara ett fenomenalt hårt och smart arbetade kollektiv emot sig i åttondelsfinalen. Den femuddiga gröna stjärnan mot röd botten sågs lite överallt på arenan.

Den absoluta majoriteten av de nästan 45 000 åskådarna på Education City Stadium höll på Marocko. Uppenbarligen har qatarierna, vars landslag inte är något att hänga i julgranen, tagit sina arabiska bröder från Nordafrika till sina hjärtan.

Och inte bara de.

Fotbollsvärlden applåderar Marocko. För farten, fantasin, disciplinen, det kollektiva tänket, den där svårfunna en för alla, alla för en-andan som på kort tid fällt storheter som Belgien och Spanien.

– Vi kände stödet, från läktarna, från Marocko och alla andra länder runt om i världen. Jag vill tacka alla i laget som klarat det här enorma testet. Jag applåderar dem och jag delar den här glädjen med hela mitt folk, säger Yasser Bounou.

"Vi är ett familjelag"

Walid Regragui, han som så sent som den 31 augusti klev in på sitt nya jobb, var lågmäld men lycklig.

– Alla klarade att vara fast beslutsamma. Vi är ett familjelag och vi gav varandra energi. Om du frågat mig före VM att vi skulle vinna mot Belgien och Spanien utan att släppa in ett mål hade jag inte trott det.

Han var stolt över spelarna och stolt över samtalet han fick på mobiltelefonen efter matchen. Muhammad VI, Marockos fotbollstokige kung, ville dela glädjen med Walid Regragui.

– Han har gjort så mycket för marockansk fotboll. Han stöttar oss alltid och han var stolt över vad vi gjort. Vi spelar för honom och för Marocko, säger Regragui.