Det är nu eller aldrig. Lika älskad som den komplext sammansatte Maradona kanske han inte blir, men lyckas Messi en gång för alla lägga nävarna på VM-bucklan har han vunnit allt värt att vinna – och det allra viktigaste åt sitt land.

Då kan ingen slå honom på fingrarna.

Inte ens i Buenos Aires.

Alla är barn av sin tid. Att värdera storheten hos enskilda spelare från olika epoker är knepigt. Sporten förändras, utvecklas. Fotboll är som bekant även ett lagspel där summan av samtliga spelares bidrag avgör den kollektiva styrkan.

Nådde två finaler

Diego Maradona ledde Argentina till VM-guldet i Mexiko 1986 och utsågs till turneringens bäste spelare. Jurymötet kan inte ha pågått längre än tiden det tar att säga hans namn. Dribblingsshowen från halva planen mot England och målet med knytnäven – "Guds hand" – i samma match är händelser som vaccinerats mot tidens tand och minnets glömska.

Fyra år senare i Italien bar Maradona bokstavligen själv ett sämre lag till finalen där Västtyskland fick revansch.

"Änglar med smutsiga ansikten", satte författaren Jonathan Wilson som titel på sin bok om den argentinska fotbollen. Diego Maradona personifierade den. Han smekte med ena handen och slog med den andra. Mellanlägen var inte hans grej, han hoppade mellan ytterligheterna. På planen. I livet.

Maradona var de fattigas och utsattas vän, men älskade flärd och lyx. En känslig konstnär till spelare, men också råbarkad. Han gjorde vad han ville med bollen, men var också en ögontjänare och fuskare. Han var varm och öppen, men missbrukade kokain och alkohol, hamnade i mängder av skandaler och uppges ha stått Camorran, den napolitanska maffian nära.

När hälsan till slut svek honom, 61 år gammal den 25 november 2020, grät Argentina och sörjde en förlorad son.

Folkets kärlek förlorade han aldrig.

Maradonas motsats

Förhållandet till Messi är annorlunda. Det han anses ha emot sig är att han aldrig spelade ligafotboll i Argentina. Redan när han var 13 år lockade Barcelona honom och hans familj till Katalonien. Utkastet till ett kontrakt skrevs på en pappersservett. Det skreks om barnarov.

Och trots tre tidigare försök har han misslyckats med att vinna ett VM åt Argentina.

Personligheten kan också spela in. Lionel Messi, så som vi känner honom från hans intervjuer och offentliga framträdanden är Maradonas motsats. Om Maradona var yvig och frispråkig är Messi introvert och sparsam med orden.

Något hände i relationen mellan Messi och argentinarna sommaren 2016. Messi brände en straff i Copa América-finalen mot Chile. Han var otröstlig, uppriven, han grät och ville aldrig mera spela i landslaget.

Lionel Messi visade starka känslor. Hetta. Det slog an något hos folket. Kampanjer inleddes för att övertala honom. Det vädjades. Man saknar som bekant inte kon förrän båset är tomt.

Sex år senare står Argentina i semifinalen mot Kroatien på onsdag och är en match från finalen, en match från Messis hett eftertraktade guld i hans sista VM.

– Det finns lite ångest och nerver på samma gång ... det är den sista turneringen, sade han inför mästerskapet.

Vinna med alla medel

Fyra mål senare råder ingen tvekan om vem det är som leder Argentina. Det finns heller inga tvivel att han, med hjälp av resten laget, med alla till buds stående medel ska försöka uppnå sitt sista stora mål med landslaget.

– Han har alltid varit så här. Han är vår kapten, vår ledare, den som pushar oss och leder oss. Vi vet att vi har Messi och det är en stor motivation för oss andra. Vi är verkligen glada över att ha honom som kapten, säger lagkamraten Nicolas Tagliafico på måndagens presskonferens.

I den hetsiga kvartsfinalen mot Nederländerna bråkade Messi med förbundskaptenen Louis van Gaal, skällde på domaren, såg ut att söka konflikter. Efter matchen skrek han mitt i en tv-intervju glåpord åt nederländaren Wout Weghorst.

Messi var en av 17 – spelare eller tränare – som varnades. Ett rekord för en VM-match. En annan domare än spanjoren Antonio Mateu kunde ha gett honom rött kort när han medvetet slog bort en boll med ena handen.

Han lämnade planen med en blodig läpp efter en duell med nederländske försvararen Jurrien Timber.

En ängel med ett smutsigt ansikte?