Urklippet där Thomas Paulsson spås bli bättre än Roland Sandberg.
Thomas Paulsson är förmodligen en av de bästa fotbollsspelarna som kommit fram i vår trakt. Som 19-åring värvades både han och brorsan Hasse till storklubben Kalmar FF. Thomas tog direkt en plats i division två-laget, som då var landets näst högsta division och motsvarande Superettan idag. Det var en häftig resa, från lilla Järnforsens AIK i femman till mäktiga KFF.
– Det var lite sensationellt och sågs som en oerhörd grej. Det blev en hel del uppmärksamhet, inte minst när jag gjorde succé i min första match. Det blev mål direkt när vi vann mot Varberg med 3–1. Det hände att åskådare kom fram och slet i mig efter matcherna och sa att jag var det bästa de har.
Han visar mig urklippen, både från Varbergsmatchen och andra som han vårdar ömt. Bland annat skrev Expressen följande rubrik: "Han blir bättre än Roland" och syftade på landslagsstjärnan Roland Sandberg. I texten säger en KFF-ledare så här: "Thomas är snabb och teknisk och har radarblick för luckor. Han blir bättre än Roland Sandberg".
Att Thomas Paulsson var en talang utöver det vanliga, framgår ännu tydligare när han säger att han INTE tränade med KFF särskilt ofta under debutsäsongen.
– Nä, jag studerade i Hultsfred och hann inte träna kontinuerligt med Kalmar, utan jag tränade med JAIK istället. Sen spelade jag matcher med KFF. Då hade vi Lars "Laban" Arnesson som tränare, som senare blev förbundskapten. Jag kommer ihåg att han var ganska så sträng.
Sex mål blev det första året för Paulsson och framtiden såg minst sagt ljus ut.
Så kom den första i en lång rad av skador. En långvarig sträckning håll honom borta från spel större delen av våren 1972. Sedan blev han knäskadad, vilket gjorde att han tvingades till nästan ett års uppehåll.
– Det var "bara" en meniskskada, men på den tiden tog det lång tid att få ordning på det.
Här gör Thomas Paulsson sitt första mål för Kalmar FF, i en match mot Varberg.
Efter ett par lyckade comeback-försök i KFF-dressen, gjorde sig knäproblemen alltmer påminda. Som 22-åring valde han därför att flytta hem till Järnforsen igen för att spela med moderklubben.
– Hade jag inte fått den där knäskadan vet jag inte hur långt jag hade kunnat nå, säger Thomas och får något drömskt i blicken.
Tillbaka i hemtrakten gjorde han och lagkamraterna omedelbar succé i Järnforsens AIK. En andraplats i dåvarande division fyra, följdes upp med serieseger och uppflyttning till trean 1975.
– Vi säkrade seriesegern efter seger mot Vimmerby med 6–2.
I laget på den tiden spelade han bland annat tillsammans med brorsan Hasse och kusinerna Bengt-Olof och Lars-Åke.
– Vi hade ett för jäkla bra lag. Kamratskapen var helt fantastisk.
"Den här bilden är från en match mot Blomstermåla", förklarar han.
Fem år senare fick karriären ett abrupt slut. I en het derbymatch mot Virserum på Virumsvallen råkade han ut för den där otäcka skadan, som dagligen gör sig påmind.
– Det var 20 minuter kvar av matchen. Jag tog hand om en utspark från deras målvakt. Då kom deras starke back Hasse Svensson mot mig. Med full kraft träffade han min vänsterfot. När jag låg på backen skrek jag visst rakt ut att det aldrig mer skulle bli någon mer fotboll för mig.
– Senare fick jag höra att någon som kom fram till mig då hade sagt att foten låg bak och framvänd.
För att göra en lång historia kort, så var det början på en jobbig och megalång sjukhusvistelse. Med en rad operationer, infektioner och ständig smärta.
– När jag åkte till sjukhuset pekade foten åt olika håll. Och jag kan ångra än idag att jag inte sa till att jag ville åka till sjukhuset i Linköping.
Artikel efter Thomas Paulssons tunga skada. "En karriär är slut – Thomas kan bli invalid".
Till slut kom han ändå dit. De många månaderna nästan isolerad på sjukhus minns han med fasa.
– Den första tiden låg jag ensam i ett litet rum, utan tv. Sjukhuspersonalen kom in med skyddskläder då såren var infekterade. Förmodligen hade jag sjukhussjukan. Det var ett tungt besked när läkarna sa att jag aldrig mer skulle kunna springa. Det var hårt att höra.
Efter drygt åtta månader var fortfarande såren variga och infekterade. Då, på ett läkarbesök, förändrades allt.
– Jag hade själv sett att det var som små vita prickar i såren. Läkaren tog ut prickarna med en pincett och då bara släppte allt på en gång. Det forsade blod och det kändes bättre direkt. Det var små benbitar som hade legat lösa.
Så här ser Paulssons fot ut, 40 år efter olyckan.
När vi träffas drar Thomas Paulsson upp ena byxbenet och visar mig foten. När jag ser den förstår jag att det blev slutet på karriären och att han än idag har svårt för att idrotta och till och med gå några längre sträckor.
– Jag kan faktiskt spela en del tennis, men jag får lida för det ett dygn efteråt, säger han och skrattar till.
Vi får se om han gör det även på lördag. Då ska han åka till Djursdala och se när hans VSGF/JAIK spelar kvalmatch mot DSK.
– Jag hoppas verkligen att killarna klarar av det. Det vore härligt om vi kan spela på en högre nivå igen.
Något han själv har stor erfarenhet av. Och när det begav sig, så högt upp som på landets näst högsta nivå.
Thomas Paulsson visar en av alla sina bilder från förr.