Sommaren 1958. Pelé var 17 år, okänd utanför Brasilien. Han kom till Sverige och det månadslånga träningslägret i Hindås utanför Göteborg med en knäskada och riskerade att missa mästerskapet.
Hans medspelare, imponerade av hans talang, stod på hans sida, insisterade på att han inte ströks ur truppen. De visste vad de gjorde. Några veckor senare gjorde Pelé två av målen i finalen mot Sverige på Råsunda.
Efter 5–2 var Brasilien världsmästare för första gången.
– Jag måste vara ärlig och säga att när Pelé gjorde det femte målet kände jag att jag borde applådera, sade svenske försvararen Sigvard "Sigge" Parling.
Finalen ändrade allt
För Pelé blev ingenting sig likt efter den dagen. Han gick från doldis till internationell superstjärna. Tolv år senare ledde han Brasilien till landets tredje VM-guld. I finalen mot Italien nickade han in matchens första mål och spelade fram till två till i 4–1-segern.
Finalen rankas av många fortfarande som den fotbollstekniskt främsta och mest underhållande – och mest av alla glänste Pelé, i zenit som spelare.
– Jag intalade mig före matchen att han är gjord av skinn och ben som alla andra – men jag hade fel, konstaterade Tarcisio Burgnich, hans italienske bevakare.
De mäktiga europeiska klubbarna gjorde i omgångar vad de kunde för att värva den komplette anfallaren, men de brasilianska myndigheterna vägrade att släppa i väg honom – hans värde för landet var alldeles för stort.
Pelé var Santos FC, från hamnstaden utanför São Paulo, trogen i 18 år.
I försöket att göra fotboll populärt i USA värvades Pelé, då i slutet av sin karriär, till New York Cosmos. Genomslaget var enormt, men intresset dog ut med tiden.
Sommaren 1975 spelade Cosmos tre matcher i Sverige, en av dem inför 21 785 åskådare på Malmö stadion. MFF vann med 5–1. 15 år tidigare var Pelé på visit i samma stad, då med landslaget när MFF firade 50-årsjubileum.
Två återbesök i det land som efter sommaren 1958 – och den katapultliknande starten på en enastående karriär – fått en speciell plats i hans hjärta.
På VM-läger i Åtvidaberg
Pelé skulle komma tillbaka fler gånger. Tack vare företagsledaren Gunnar Ericsons starka fotbollsengagemang lyckades Facit, med fabriker i landet, få Brasilien på träningsläger till lilla Åtvidaberg inför VM 1966.
På journalfilmer syns Pelé träna på Kopparvallen och lyssna på Lill Lindfors framträdande på hotell Stallet.
2008 uppmärksammades 50-årsminnet av VM-finalen. I sällskap av svenska spelare som Kurt Hamrin, Agne Simonsson och Bengt "Julle" Gustavsson klev Pelé ut på Råsunda och senare på kvällen deltog han i Fotbollsgalan.
– Det är starka känslor för mig så klart. Jag minns allt väldigt väl, målen, matchen... Det var Brasiliens första VM-guld, innan visste ingen något om Brasilien.
– VM-guldet i Sverige öppnade dörren till världen för oss. Mitt namn och Brasiliens namn hamnade på kartan, sade Pelé och bjöd på minnen som inte bleknat.
– Det var ett stort ögonblick. Jag var så lycklig och fick hälsa på kungen och allt. Men det var andra tider då. Jag fick vänta till dagen efter innan jag kunde ringa hem och berätta allt för min mamma.
Fyra år senare var han tillbaka. Friends arena stod klar, Råsunda skulle bli rivningsskopornas rov. Den sista landskampen var den mest givna, den mesta passande: Sverige mot Brasilien.
"Allt i mitt liv startade här"
Pelé klev ut på gräsmattan och hyllades av publiken. Han var rörd av stunden.
– Vi ska få vissa delar av stadion sända till oss som gåva. Det betyder otroligt mycket för Brasilien. Det var här det började. Vi kan bara tacka Gud.
– Det här är ett fantastiskt ögonblick för mig, att minnas min start. Allt i mitt liv startade här.
– För mig så representerar VM 1958 hela mitt liv. Det var första gången jag reste utanför Brasilien och här började mitt liv på riktigt. Jag är också väldigt stolt över att brasilianska fotbollens liv började här.
Pelé dog 82 år gammal i sviterna av cancer.
Den 20 oktober 2021, tre dagar före sin 81-årsdag, lade han ut en tweet med budskapet: "Jag föreslår att ni börjar hålla andan för att fira med mig, för att för varje dag som går kommer jag närmare målet."
Av alla de tusen och åter tusen bilder som fångat honom som spelare, valde han en bild från Malmö stadion 1960.
