Idrott är som bäst när den väcker starka känslor. Den har ju en förmåga att ofta göra det.

När det finns engagemang, ett driv och en energi.
Det är därför lokal idrott är så fantastisk. Den väcker något inom oss.

Att uppleva en match live är nästan alltid oslagbart. Visst kan vi ryckas med när MFF lirar mot Real, när Tottenham ger Manchester City en lektion och spelar en sån bländande attackfotboll att man nästan blir tårögd.

Men ändå - det jag upplevde i söndags, på Stångvallen i Horn, var bland det bästa jag upplevt idrottsmässigt i år. Då talar vi om en division sex-match.

Lägre ner kommer du inte i seriesystemet. Det har ingen betydelse. Närmare 400 åskådare var på plats denna härliga höstdag. Det var seriefinal mellan Horn/Hycklinge och Södra Vi IF. Det vibrerade av spänning och känslor i luften innan Roger Dahlberg blåste igång i matchen.

Det gick nästan att ta på stämningen. Det var som att befinna sig på en skådeplats där två arméer gjorde sig beredda för att gå ut till kamp.

Man mot man, med harnesk, brynjor och musköter. Det skulle bli en envig mellan två lag som båda bestämt sig för att satsa fullt ut. Det var en match som bara skulle vinnas.

Vi märkte det. Det var nästan otäckt tuffa dueller ibland. Spelarna gick in i varenda närkamp som om det gällde livet självt. Det var så att det gjorde ont i mina egna ben när jag satt där på en träbänk och tittade. Var det verkligen så där tufft när jag spelade under min långa karriär? Som i och för sig inte på långa vägar är över än - om min hjärna fick bestämma vill säga.

Tuffingar som Emil Samuelsson och Patrik Nilsson vek inte en tum. De var hårda som granit och anförde sina trupper.
Till slut fick Horn ge sig. De mötte ett lag som aldrig slutade springa. Ett lag som aldrig gav upp. Ett lag som hade en enda sak för sina ögon: Serieseger. Två sena mål avgjorde.
På söndagkvällen firade lagen ihop. Den hårda dusten på Stångåvallen var sedan länge glömd. Det var en kväll för vinnare. Och vinnare var vi allihop som bevittnade matchen.

I helgen kan det vara dags igen - för en match utöver det vanliga. På en annan arena i närheten. Då går slutstriden i division fyra och fem in i sina avgörande faser.

Vi har Tjust IF. Ett Tjust som mot de flesta odds toppar fyran - två poäng före Anneberg. Tjust tar emot seriens bäst spelande lag Hovslätt i den sista omgången. Förmodligen räcker det med en poäng för att kämparna Niklas Andersson, Kristian Petersén och de andra ska studsa tillbaka direkt till Elitfyran. Det fixar de.

I bottenstriden i samma serie är det en duell mellan två lag i Tjust-området: IFK Västervik och Överums IK.

De fightas för att undvika kvalplatsen, som är vikt för något av lagen. De har samma poäng inför helgens avgörande. Skillnaden är den att IFK har tio plusmål tillgodo. Men räcker det? Västervik har Anneberg som jagar seriesegern borta, medan Överum har ett betydligt beskedligare motstånd i form av Sommens AIF. Tipset: IFK rår inte på Anneberg. Överum tar en pinne mot Sommen. Västervik får kvala.

I division fem nordöstra är det redan klart att Storebro vinner. Det lokala intresset riktas även här till den negativa kvalplatsen.

Och det är så pass raffinerat att IF Hebe (på kvalplats) på 18 poäng möter BOIF (20 poäng) hemma. Om Hebe får med sig sjumålsskytten (!) senast: Johan "Happe" Nilsson talar mycket för Hebe-seger. Djursdala SK är i allra högsta grad också indragna i den här kampen. DSK har 19 poäng och möter Målilla hemma.

Tipset: Hebe vinner mot BOIF. Hemmastarka Djursdala tar en trea mot Målilla. Summan av kardemumman: BOIF tvingas till kvalspel.

Frågan är om spelare och ledare i Hebe och DSK gör som de i Horn/Hycklinge och Södra Vi: har fest tillsammans efteråt? Hemma hos Ståhlgren eller Ingström...?