Det är lätt att förstå den som vill hålla låg profil och tona ner förväntningarna inför sitt första stora mästerskap. Men det är inget för Häckenforwarden Johanna Rytting Kaneryd.

– Nej, jag är inte alls tillbakadragen. Jag är inte en sådan spelare. Jag är en spelare som vill mycket, och det är nästan att man får hålla tillbaka för att jag ofta vill lite för mycket kanske, säger hon.

Efter det lyckade inhoppet i EM-genrepet mot Brasilien – 25-åringen han knappt komma in innan hon hade gjort sitt första landslagsmål – har hon lyfts fram som en tänkbar startspelare i lördagens premiär mot Nederländerna.

– Det är jättekul att jag har gjort såpass bra ifrån mig att folk har uppmärksammat det. Det ger mig bara en push att fortsätta försöka prestera. Sedan är det Peter (Gerhardsson, förbundskapten) som tar ut laget, så vi får se, säger Rytting Kaneryd.

Led av prestationsångest

Hon utstrålar självförtroende. Men inte i form av någon överdriven kaxighet, snarare verkar Johanna Rytting Kaneryd trygg i sin egen förmåga.

Så har det inte alltid varit.

Under förlägret i Båstad berättade Johanna Rytting Kaneryd för bland andra Dagens Nyheter och Göteborgs-Posten om hur hon tidigare tampats med prestationsångest. Bland annat beskrev hon hur utmanande det var att redan som 14-åring flytta till storsatsande Tyresö, med spelare som Marta och Caroline Seger.

Där hann hon bland annat med att sitta på bänken i en Champions League-final innan klubben gick i konkurs.

Numera sätter hon inte lika hög press på sig själv. I stället bär hon med sig sina erfarenheter som en styrka.

– Det tror jag är jätteviktigt, att man har det i bagaget, säger hon.

Någon nervositet känner hon över huvud taget inte inför EM.

– Nej, egentligen inte. Jag är bara förväntansfull. Jag känner mig nästan aldrig nervös längre. Ibland önskar man att man hade lite nervositet, men jag känner mig inte nervös.

Dribblar vidare

Målet som Rytting Kaneryd gjorde mot Brasilien var en uppvisning i hennes styrkor på planen: speed, teknik och en förmåga att på egen hand ta sig förbi motståndare. Men kanske visade det också hur hon utvecklat den mentala biten av spelet.

Ibland blir det nämligen en dribbling för mycket från 25-åringens sida, men hellre det – och att misslyckas – än ingen alls, säger hon.

– Jag vet att det inte kommer att hjälpa mig att gräva ner mig och gömma mig. Jag kommer inte att lyckas med alla mina dribblingar, och skulle jag bara sluta göra det för det, så kommer det inte gynna mig.

– Jag kommer att fortsätta göra det, och att utmana och driva boll och utnyttja min fart. Det är det jag vill bidra med.