Så var det då över. På La Rosaleda-stadion i Málaga gjorde Caroline Seger sin sista insats för det svenska fotbollslandslaget.

Ögonen är glansiga, men 38-åringen är ändå samlad när hon för sista gången passerar genom intervjuzonen som landslagsspelare.

– Sista kvällen med gänget, det är speciellt. Och med nära och kära på plats, det är klart att det blir känslosamt, säger Caroline Seger.

Under armen håller hon en ask med Svenska fotbollförbundets emblem. Seger öppnar och visar upp: en inglasad kaptensbindel. Har man varit lagkapten under större delen av sin 18-åriga landslagskarriär är man ju på något sätt kapten för alltid.

– Det är nog en av de finaste grejerna jag har fått faktiskt. Jag tror att det är en gåva som de egentligen ger till andra förbund. Jag såg den i dag och så sade jag ”en sådan skulle jag vilja ha”, säger Seger.

Familjen på plats

Det blev ingen speltid mot Spanien. Förbundskapten Peter Gerhardsson hade kanske gett henne några minuter på slutet om Sverige haft ledningen. Nu tappade fotbollsdamerna 3–1 till 3–5, och Seger fick nöja sig med att driva på laget från bänken.

På läktaren satt Segers största supportrar på rad: klubbkompisarna Olivia Schough och Emma Berglund, Rosengårds sportchef Therese Sjögran och föräldrarna Birgitta och Mikael.

– Det är klart att det är speciellt att de har tagit sig hit och tillbringar den sista matchen med mig. Vi började den här resan tillsammans och vi slutar den tillsammans, säger Seger.

Trots det tunga nederlaget blev det en fin stund efter slutsignalen, när Seger tackades av med den ena kramen längre än den andra.

– Man önskar att man kunde ha gett henne ett mer värdigt avslut. Men samtidigt spelar inte den här matchen så stor roll på det stora hela i hennes fantastiska karriär. Hon har gjort så himla mycket för vårt lag, för svensk fotboll, för damfotboll i världen, säger mittbacken Magdalena Eriksson.

När laget samlades i en sista ring på innerplanen fick föräldrarna också vara med. Och den här gången lät lagkaptenen för en gångs skull andra föra talan.

– Jag grät bara. Det var inga ord från mig där, säger Seger.

Stolt pappa

Det var känslosamt också för pappa Mikael.

– Det var ett tråkig avslut med förlust, jag trodde att de skulle klara det men det höll inte. Hon är fantastisk som fotbollsspelare och som person. Jag är stolt över att hon är den människan hon är, laget före jaget. Jag är jätteglad för det, vi får se vem som axlar den rollen nu, säger Mikael Seger.

De spanska spelarna anslöt sedan för en stående ovation, innan de båda lagen omringade Caroline Seger och kastade upp henne i luften.

– Jag är inte riktigt bekväm i sådana situationer. Det räcker att man är innermittfältare och allt ska kretsa kring en där. Nej, det är så många som gör så mycket, det handlar aldrig bara om mig. Det är inte jättebekvämt. Men det var jättefint gjort, jag är otroligt tacksam för det.

"Tack och bock"

Frågan är om någon kommer att komma nära Caroline Segers landskampsrekord. Therese Sjögran, tvåa på listan, slutade på 214 matcher för Sverige. Av spelarna som fortfarande är aktiva, oavsett kön, är Kosovare Asllani närmast – men med sina 182 landskamper har hon fortfarande 59 blågula framträdanden upp till Seger.

– Det är tråkig att se henne lämna, säger Asllani.

TT: Vad sade du till henne efter matchen?

– Bara att jag var otroligt stolt över henne och hennes karriär. Det vet hon om. Synd att vi inte kunde ge henne en seger. Vi gjorde allt för att få den här vinsten i hennes sista match.

Sedan Caroline Seger i söndags meddelade att hon slutar i landslaget har hyllningarna strömmat in på nätet. Med den inglasade kaptensbindeln under armen hoppas hon att hon har lämnat ett positivt arv efter sig.

Några stora önskemål om tisdagens avslutningsfest i Málaga har hon dock inte.

– Det är bara att få umgås med alla en sista kväll. Sedan är det tack och bock i morgon, säger Seger innan hon konstaterar:

– Och så är det över.