Säsongen 2011 slutade Vimmerby IF tvåa i den starka "Göteborgstvåan".
Vi spolar tillbaka tiden till den 9 oktober 2011. Vimmerby IF:s herrlag har precis besegrat Kållered med hela 6–0 och därmed slutat tvåa i den tuffa division 2-serien. Det var en säsong som lovade mer, som förtjänade mer. På den tiden innebar andraplatsen varken uppflyttning eller kval till division 1. Det året var det bara Utsikten, ledda av Glenn Hysén, som var bättre än VIF.
Vid Vimmerby IF:s sidlinje fanns en karismatisk herre med pondus, som manade på sitt lag från första till sista matchminut. Tommy Svensson Pöder kunde summera en fantastisk säsong med sitt lag. Han och Christer Eriksson hade förvandlat VIF till ett topplag i division 2 och många undrade nog hur långt man skulle nå nästkommande säsong.
Men det blev ett oväntat slut. Efter säsongen meddelade "TSP" att han kliver av som huvudtränare.
När vi träffar honom på Valhall i Hultsfred, nio år senare, har han precis avslutat ett arbetspass. Och det är just jobbet som har varit den stora anledningen till att hans namn inte dykt upp som huvudtränare för något lag de senaste åren. Anbuden har definitivt ramlat in, men alla lag har fått samma svar: Nej.
– Det har varit så under några år att jag varit ganska snabb med att säga nej. Det har kommit några frågor men jag tror att man känner att jag har varit ganska tydlig med att det är tufft med mitt arbete, säger Tommy Svensson Pöder.
Han tar en kort paus innan han fortsätter:
– På ett sätt har det tagit hårt på mig... Att jag varit tvungen att välja. Jag har alldeles för mycket att ge än, om jag ska vara helt ärlig. Jag kan själv tycka att det är ett resursslöseri ibland, haha.
Det krävs bara ett par minuter med honom för att inse att glöden för fotbollen finns kvar. Ju mer han pratar om det, desto mer kommer passionen fram. Fotbollen frambringar känslor hos Tommy Svensson Pöder. Det var också så han var vid sidlinjen.
Under vårt samtal är det annars ett specifikt uttryck som ständigt återkommer när han pratar: "110-människa".
– De som känner mig väl vet att det inte är 90 procent när jag gör något. Det är 110, jag är en 110-människa. Så har det nog varit med allt jag gjort, både i mitt jobb och utanför. Jag är plikttrogen och har alltid gjort mig tillgänglig, både på gott och ont.
Det känns ändå som att du fortfarande har ett sug för fotbollen?
– Visst finns det ett sug och jag mår ju bra av det. Men tiden räcker inte till. Jag är en redig familjegubbe och jag måste ge tillbaka till dem också.
På ett sätt var det alltid självklart för honom att fotbollen skulle vara nummer ett. På ett annat sätt var det inte det.
– Som ung kunde jag åka upp efter en fotbollsträning och spöa upp folk på tennis, och då tränade de tennis fyra gånger i veckan. Handboll spelade jag också oerhört länge och var med på Smålandsläger, men sa nej när jag väl skulle bli uttagen för då åkte jag hem och spelade fotboll på grus, förklarar han.
Fotbollen var ändå alltid kärnan. Efter att ha kommit fram och utvecklats i moderklubben Hultsfred var det dags för nya utmaningarna på lite högre nivå i slutet på tonåren: Gullringens GoIF. På den tiden var gulsvart traktens bästa lag.
– Det var så nära eliten man kunde komma. Allt var otroligt proffsigt, säger "TSP".
Som spelare var han drivande och styrde sitt mittfält. Huvudspelet var ett av hans signum. Och det är också det som givit honom ett av sina finaste minnen som spelare, när självaste Ajax gästade Gullringen.
– Jag fick äran att göra mål mot Ajax. Det blev 2–2 till slut.
Hur var ditt mål?
– Grymt. Tord (Johansson) slog en frispark och jag nickade in den i krysset, så det minns jag väl.
Sejouren i GGoIF blev tvåårig och efter den väntade en comeback i moderklubben. Karriären som spelare skulle dock få sitt slut i förtid.
– Jag slet av korsbandet sista gången när jag var 30 och de hotade med att steloperera. Året efter jag la av började jag hjälpa till som tränare i HFK.
Tränarkarriären inleddes i Hultsfreds FK, för "TSP:s" del.
Det var så han kom in på tränarspåret, och trots ett totaluppehåll från fotbollen under ett par år så började det kittla igen. Svensson Pöder fick sedan vara med om att vinna elitfyran med HFK sin andra säsong.
– Det var en häftig känsla att få vara med och vinna med moderklubben som ledare. Det var nog en liten tår som rann ner då.
Svensson Pöder tog farväl av HFK och tog återigen ett uppehåll. Den här gången utan några direkta planer på att återvända som tränare inom den närmsta tiden.
– Pausen var ganska lång. Sen skulle "Chrille" (Eriksson, Vimmerby IF) ta ett steg tillbaka och då ringde ”Bragge” (Stefan Bragsjö, dåvarande sportchef i Vimmerby IF) mitt i säsongen och frågade om jag var sugen. Då sa jag ”vill ni verkligen ha in en Hultsfredsbo till Vimmerby?”, för det har alltid skojats lite.
Att plocka upp telefonen skulle visa sig vara ett beslut som skulle göra VIF gott. Tommy Svensson Pöder tog tillsammans med Christer Eriksson upp VIF i division 2 efter att ha vunnit "trean" 2009.
2009 vann Vimmerby IF division 3 och fick fira med guldhattar.
– Första året i tvåan kom vi femma eller sexa. Vi byggde något starkt och det var en folkfest på Vallen (Vimarvallen) varje gång.
Nykomlingen överträffade nästan allas förväntningar. När "TSP" pratar om sitt ledarskap och tiden i Vimmerby IF så är det som att ögonen glöder än mer.
– Jag försökte få med alla och se alla. När vi firar eller sörjer saker så är det laget som gör det, tillsammans. Det genomsyrar mig även i arbetet. Även om man varit tvungen att vara rak eller tuff så har jag gjort det för att hjälpa. Ledarskap kan du inte läsa dig till. Det sitter här och här, säger han och låter fingret svepa över bröstkorgen och huvudet.
Så fotbollen har på ett sätt hjälpt dig i arbetet? Och kanske tvärtom?
– Jag tror det är både och. Jag glömmer nog bort vilken erfarenhet det har varit att jobba med ungdomar så som jag gjort. Det har jag haft med mig i idrotten och idrotten har jag haft tillbaka i arbetet. Jag har aldrig haft panik med "konstiga" individer. Ibland har man ju hört att någon sagt "fan, den där kan vi ju inte ta emot". Sånt har jag aldrig fattat. Jag brukar säga "men den personen har ju inte varit hos mig innan".
Har du något bra exempel på det?
– Om vi tar när Karlo (Goranci) kom till Vimmerby IF... Det stack ut lite och när han kom så skulle han tala om att han var bäst. Han var världsbäst innan vi skulle börja träna och jag fick förklara för honom att så funkar det inte. Men jag tyckte om honom väldigt mycket.
– De tuffaste killarna med dålig attityd kan vara de varmaste om man ser innanför skalet. Jag har aldrig dömt bort någon. Jag kan tycka att det generellt finns lite problem med det i ledarskapet i Sverige. Vi vill att alla ska rätta in sig i ledet hela tiden, annars passar det inte. Jag brukar säga att "vi kan få dem att rätta in sig i ledet men också låta dem vara unika".
"Det var en folkfest på Vallen (Vimarvallen) varje gång."
Åter till säsongen 2011, som vi nämnde i början. Vimmerby IF var länets näst bästa lag, med bara Kalmar FF framför sig, och hade mer kött på benen efter debutsäsongen i "tvåan".
– Vi hade kunnat göra det lite bättre. Utsikten var bra, så det var inget snack, men det som är lite synd är att vi inte fick kvala. Hade vi fått kvala så hade vi spelat division 1, det är jag helt säker på.
– Det var inte roligt att möta Vimmerby med vårt presspel och vår aggressivitet. Det bara rök ju överallt om oss. Någon journalist skrev att ”Tommy och de tror att de kan åka ner till Nou Camp och vinna”. Och ja, jag åker ju inte dit i onödan.
Han hade skapat ett vägvinnande spel med en grupp som satte laget före jaget. Det är i mångt och mycket precis det idealet han lever efter.
– När vi vann så kände alla att vi vann tillsammans. Jag kunde ju skälla ut någon om de inte kom in och firade tillsammans med laget. Det är också därför jag tror att vi var så bra.
En kram mellan succétränarna. Tommy Svensson Pöder och Christer Eriksson byggde upp något stort i Vimmerby IF.
Men vad hände egentligen efter succésäsongen när han plötsligt valde att hoppa av? Jo, kraften tog helt enkelt slut, enligt honom själv.
– Man har ett jobb och familj och då kom det där med 110 procent igen. Jag hittade inte mer kraft utan hjälpte till lite bredvid, men det blev halvdant.
– "Bragge" (Stefan Bragsjö) ville att jag skulle stanna och sa att "du behöver ju inte vara här jämnt". Det funkar inte för mig. Det har inte med något kontrollbehov att göra, utan det är bara att jag vill vara där och vara närvarande. För mig handlade det inte bara om timmarna man var där. Timmarna innan och efter träning betydde minst lika mycket.
Ett par år senare var han ändå tillbaka. Då spelade VIF fortfarande i division 2, men mötte mestadels lag från Malmötrakten.
– Vi började få lite ordning på det igen, men sen blev det för svårt. Jag hade lite andra anbud också, och då pratar vi högre än division 2. Då fick jag fundera om jag ville leva på tränarjobbet, men då tog jag ett val helt plötsligt. Jag blev erbjuden ett heltidsjobb som fotbollstränare men jag stannade här. Passionen att jobba med ungdomar höll mig kvar och det är nästan den passionen som förstört den andra. Men jag ångrar inte en minut.
Saknar du fotbollen?
– Ibland, utan tvekan. Men man lägger så mycket tid på fotboll, speciellt på en högre nivå. Jag känner ändå att jag valde rätt, för jag är en 110-människa och det finns inte att chans att kombinera det.