Håkan Ericsson.
När Sporten når Håkan Ericsson på tisdagen berättar han om bakgrunden till sitt beslut.
– Det är väl framför allt under sommaren som jag känt att jag liksom inte hinner. Det har varit stress från jobbet för att hinna äta och sen stress ner till träningen och så vidare. Beslutet har vuxit fram, inte på grund av att det är tråkigt, utan för att jag helt enkelt inte orkar mer, förklarar han.
Och det är en minst sagt lång bakgrund han har i Vimmerby IF.
– Runt flick- och damlagen så är det 20 år som ledare. Sen har jag varit tränare för olika lag sen jag var 15-16 år, i olika konstellationer.
Tar det mer tid än många kan tro att vara tränare?
– Det tar betydligt mer tid än vad spelare och föräldrar tror. Vi som varit tränare vet hur mycket tid och energi det tar. Det rör sig liksom inte bara om två timmar när man har träning, utan det är minst en timme innan och en timme efter. Sen tänker man konstant kring till exempel en startelva. Dessutom går man runt och har dåligt samvete hela tiden, för att man känner att det inte finns tid till att prata med spelarna och ge den feedback man vill ge.
Ericsson var assisterande tränare i VIF:s A-lag på damsidan i år. Tillsammans med huvudtränaren Mikael Rinaldo och Karin Hillström (assisterande), så lyckades man hålla laget kvar i division 2, trots de tuffa förutsättningarna med serieomläggningen där mer än hälften av lagen åkte ur.
Mikael Rinaldo tackade för sig tidigare under hösten och nu gör alltså Ericsson samma sak.
Vad tror du om VIF-damernas framtid?
– Det kommer bli jättetufft nästa säsong, med tanke på att det är 36 lag från division ett som ska ner och spela i "tvåan" nu. Men jag tror och hoppas att VIF kan vara ett lag som ändå hamnar i mitten. Serien kommer bli otroligt rolig, där varje match kommer att vara viktig. De senaste åren har Vimmerby nästan varit för bra i vissa matcher och man har vetat redan på förhand att det skulle bli storsegrar.
Vad bär du med dig från din långa tränarkarriär?
– Lite olika grejer, faktiskt. Det roligaste har varit att få träna spelare som älskat fotboll och idrott lika mycket som jag själv. Sen känner man stolthet över att ha varit med i många spelares utveckling. Även att man varit med och fostrat många spelare som blivit elitspelare. Tyvärr kan jag inte ta åt mig äran för "Kosse" (Kosovare Asllani), eftersom jag bara hade henne i två träningar, säger Håkan Ericsson och skrattar.
Vad ska du göra nu, när du inte är fotbollstränare?
– Jag känner att det ska bli jätteroligt att åka runt och kolla på annan fotboll också. Det har jag inte riktigt hunnit med tidigare, men nu ser jag fram emot det.