Bara 0-1 - men det var länge sedan VIF fick se sig så utspelat på Vimarvallen. Klasskillnaden var betydligt mer markant än resultatet indikerar. Att det bara blev 0-1 beror på två saker: Halmias fåfänga (lag som spelar vackert vill även avsluta vackert) och Lasse Gustavsson. VIF-keepern gjorde allt rätt. Fina parader, bra med fötterna, tajmade utrusningar.
- Vi hade det lite jobbigt och kom inte åt dem. De var riktigt bra med bollen, sa planens främste.

Flera chanser
Bortalagets dominans var som störst under matchens inledande 45 minuter. Samtidigt brukar Halmias tillvägagångssätt - med evigt bolltrillande i alla delar av planen - passa VIF:s aggressivitet och omställningsspel.
Inte den här gången. Hemmalaget hade några fina kontringschanser inledningsvis - särskilt ett som blev märkligt avblåst - men därefter kom man aldrig rätt in i vare sig sitt presspel eller sin aggressivitet.
Halmia var både väldigt bra och väldigt lätta att uppskatta - men tilläts också att vara det. Spelmotorn Niclas Taube fick styra tempot helt ostört. De kvicka anfallarna fick ta emot och vända upp. VIF var inte närvarande och emellanåt kändes det som om det fanns luckor överallt. Hemmaspelarna fick ägna all tid och kraft åt att försöka täcka de värsta blottorna, men det gav bara följden att andra luckor öppnades någon annanstans.
Chanser skapades också. Ervin Ribic sköt utanför två gånger om, duktige Bojar Mazreku sköt över och Lasse Gustavsson agerade vägg vid ett antal tillfällen.
- Det var som alla våra matcher sett ut, även om vi skapade lite fler chanser. Vi säger att vi kunde ha lett med 3-0 i paus varje match, sa bortatränaren Peter Lindau.