Likt en grå eminens strosar Norio Sasaki runt på North Harbour Stadium i Auckland. På andra sidan gräsplanen värmer de japanska spelarna upp i den nyzeeländska solen. Det är två dagar kvar till VM-kvartsfinalen mot Sverige, men Sasaki fokuserar inte så mycket på spelarna, mer på att småprata med några av de många journalisterna på plats.
Den tidigare förbundskaptenen, för alltid inskriven i den japanska fotbollshistorien som den som ledde "Nadeshiko Japan" till det första och hittills enda VM-guldet 2011, är numera landslagschef.
Men han har inte mycket att bidra med längre, säger han.
– Vi frågade honom om han kom med några råd. Men han sade bara ”det finns inga att ge just nu”, säger frilansjournalisten Mari Hibino, som jobbar för det japanska public servicebolaget NHK.
Flyttat på stjärnan
Den som har följt Japans framfart i VM förstår vad Sasaki menar. Laget sågs som en outsider till medaljerna men det var först efter 4–0-överkörningen av guldkandidaten Spanien som mångas ögon öppnades på allvar.
Mari Hibino har följt laget i över 20 år och bevakat alla världsmästerskap sedan 2003 på plats.
– Först och främst har de bytt spelsystem till 3–4–3, och det fungerar väldigt bra. Dessutom hade Yui Hasegawa en mer offensiv roll tidigare, men han har flyttat ner henne på mittfältet. Och det har också varit väldigt lyckat, säger Hibino.
"Han" är Futoshi Ikeda, Japans förbundskapten. Efter att Japan åkt ut i kvartsfinal mot Sverige i OS i Tokyo blev det Ikeda som fick efterträda Asako Takakura, som i sin tur var den som ersatte Norio Sasaki 2016.
Gyllene generation
Ikeda har tagit vidare den generationsväxling som Takakura inledde och 52-åringen har byggt ett nytt, starkt Japan baserat på nästa generations fotbollstalanger. Draget att flytta ner Manchester City-stjärnan Hasegawa i banan är bara en detalj av många som fallit väl ut.
– Spelarna litar på varandra väldigt mycket, och verkar vilja spela för alltid i det här laget. Varenda spelare älskar det här laget, säger Hibino.
Åtta av spelarna i årets VM-trupp var med och tog guld i antingen U17-VM 2014 eller i U20-VM 2018. Två av dem, Moeka Minami och Fuka Nagano, var med i båda.
Och Ikeda själv var förbundskapten för U20-landslaget 2018.
– Vi har spelat ihop under en lång tid så vi förstår varandra väldigt väl. Och vi som var med i U20-laget 2018 är fortfarande unga. Jag hoppas att det kan bidra med mycket energi, säger West Ham-mittfältaren Honoka Hayashi.
Den tidigare AIK-spelaren tar tålmodigt emot frågor på engelska, får hjälp med översättningen av lagets pressansvarige och svarar sedan vänligt på japanska.
Att ställas mot Sverige är speciellt, säger hon. Också eftersom det senaste mötet slutade med en 1–3-förlust i OS-kvartsfinalen på hemmaplan.
– Vi förnyade oss efter OS i Tokyo. Och under det här VM:et håller vi på att formas till ett bra lag. I matchen som kommer vill vi visa hur mycket bättre vi har blivit, säger Hayashi.
Endast en spelare från guldtruppen 2011 är kvar: 32-åriga lagkaptenen Saki Kumagai, som satte den avgörande straffen i VM-finalen för tolv år sedan.
Det är ett bra tecken, säger journalisten Mari Hibino. Hon tror att den långsamma föryngringen var ett av skälen till att Japan misslyckades med att bygga vidare på framgångarna med VM-guldet 2011 och OS-silvret året därpå.
"Kommer bli galna"
Efter några år av sämre resultat och falnande intresse i hemlandet stiger nu fotbollsfebern i Japan på nytt.
Annat var det med bara veckor kvar till VM. Då hade fortfarande inget japanskt tv-bolag köpt rättigheterna till mästerskapet. Till slut blev det NHK som tog sig an mästerskapet, även om Japans inledande matcher bara visades på dess andrakanal.
De två senaste, gruppfinalen mot Spanien och åttondelsfinalen mot Norge, har dock sänts på huvudkanalen.
– Intresset börjar bli väldigt stort. På sociala medier är det mycket aktivitet, det är många som skriver om ”Nadeshiko Japan”. Och även andra tv-kanaler rapporterar mer, säger Mari Hibino.
TT: Vad händer om Japan tar VM-guld?
– Då kommer de att bli helt galna. När det hände 2011 kom det enorma mängder människor till flygplatsen för att ta emot laget. Alla tv-program ville ha med spelarna och de hade fullt upp hela tiden. De kunde inte gå någonstans utan att bli stoppade.