Det var i föräldrarnas trädgård, i Lafayette i Louisiana, som Armand Duplantis började hoppa stav som fyraåring, inspirerad av äldsta brodern.
Armand Duplantis och hans bröder växte upp i ett bostadsområde med många jämnåriga, där lek och idrott ständigt stod i centrum.
Tidigt visade den unge Armand dock ett extra intresse för just stavhoppet. Och en stark vilja och vinnarskalle.
– Allra helst när han var ute och hoppade stav i trädgården, det var ett sådant humör att det inte var sant, säger Helena Duplantis, mamma och tränare.
– Han hade redan humör när han var bara fyra och ett halvt. Han började redan när han var fyra och ett halvt att argumentera, han visste vad han ville.
Storebror Andreas, nu 28, tävlade senare för Sverige bland annat vid junior-VM 2012 och stannade på ett personbästa i stav på 5,42.
Mellanbrodern Antoine, 24, har sadlat om till baseboll och spelar just nu för Brooklyn Cyclones, farmarlag till New York Mets. Men även lillasyster Johanna, 19, hoppar stav (personbästa 3,96),
Idrotten ligger i familjen helt enkelt – och i generna. Svenskfödda mamma Helena tävlade i bland annat sjukamp och hans amerikanska pappa Greg gjorde 5,80 meter som bäst i stav.
"Såg potentialen"
Nu tränar duon tillsammans världens bästa stavhoppare.
– Jag såg potentialen när han bara var en liten kille. Självklart vet man så tidigt inte hur bra någon kan bli, det är svårt att förutse ett världsrekord, säger Greg Duplantis.
– Men när Armand blev 15, 16 kunde vi se att han skulle bli en väldigt bra stavhoppare. Det handlade mest om hur mycket han kunde utvecklas fysiskt och om han skulle kunna mogna till en väldigt bra idrottare. För väldigt bra stavhoppare var han redan.
Som 16-åring hade Armand Duplantis ett personbästa på 5,51. Året efter höjdes det till 5,90, därefter till 6,05 och ytterligare två år senare satte en då 20-årig "Mondo" världsrekord med 6,18.
Nu är han dessutom olympisk guldmedaljör.
– Han är ju bara 21 och stavhoppare mognar ofta lite senare. Han har mycket kvar. Jag är inte säker på hur mycket, men han kan mogna ytterligare, säger Greg Duplantis.
– Det vi jobbar på är lägstanivån. Nu har han kommit dit där sex meter kommer relativt regelbundet, sedan får vi försöka att få 6,10 att bli normalt och så vidare.
"Borde inte"
Det är höga höjder och stora förväntningar. Men Armand Duplantis har de senaste åren börjat vänja sig vid att publiken förväntar sig en attack på världsrekordet i varje tävling.
När TT träffar honom inför utesäsongen är det dessutom han själv som tar upp jakten på världsrekord.
Armand Duplantis ler brett. Det är som att han kommer på sig själv med att höja de skyhöga förväntningarna ännu mer med varje svar.
– Ja, jag borde ju inte säga de här sakerna, för det ökar pressen bara ännu mer.
TT: Är pressen svår att hantera?
– Nej, egentligen inte. När jag tänker på saker som jag vill uppnå är de oftast möjliga att uppnå. Så när jag pratar om att sätta världsrekord så är det för att jag tror att det kan hända.
– Jag har alltid försökt vinna. Kanske beror på hur jag växte upp, med mina bröder. Antingen kom man först, eller så kom man sist.
"Göra galna saker"
Hans första världsrekord kom redan i fjol. Då hade han redan ett EM-guld och ett VM-silver. Nu även ett OS-guld, 17 år efter de första försöken hemma i Lafayette.
Men Armand Duplantis är långt ifrån färdig än – han vill bli den störste genom tiderna.
– Man måste gå ut och försöka göra galna saker, för jag förväntar mig det av mig själv också, säger han.
– Men det finns en hel del saker som jag fortfarande måste göra, om jag ska bli känd som den störste någonsin, bättre än till exempel Renaud (Lavillenie) och (Sergej) Bubka. Men jag tror att min tid kommer.