Höjdhoppskvalet bjöd på två vitt skilda svenska svensköden på innerplan av Olympiastadion i Tokyo.
OS-debutanten Maja Nilsson satte överlycklig händerna för ansiktet efter att ha tagit sig till final på 1,95. Samtidigt rev veteranen Erica Kinsey i sitt sista mästerskap ut sig på samma höjd och missar OS-finalen.
När beslutet om att flytta fram OS i Tokyo kom i fjol var Maja Nilsson fortfarande helt inställd på att sommarens U23-EM – där hon till slut tog silver – skulle vara hennes enda mästerskap i år.
Men så började höstens träning gå bra och nya mål sattes upp. Och dem har hon nu klarat, ett efter ett.
– Nu var målet att ta sig till final, så jag bockar ju av listan med mål, säger hon.
Stora skadebekymmer
Örgrytehopparen slog igenom redan som 17-åring, då hon hoppade 1,90 och snabbt fick stämpeln som ett av de stora framtidsnamnen i svensk friidrott.
Hon hade då redan tagit silver på europeiska ungdoms-OS 2015, guld på ungdoms-EM 2016 och följde upp det med brons på junior-EM 2017.
Sen kom skadeproblemen, i både ryggen och upphoppsfoten.
– Jag har haft lite kämpiga år, så det har varit tufft så klart. Man vill inte vara den som lägger av för att det går lite sämre och på grund av skador. Men skam den som ger sig, säger Maja Nilsson.
Det senaste halvåret har karriären också tagit fart igen. Hon hoppade 1,91 i vintras och tog sig till inne-EM, även om hon missade finalen där.
Sedan kom utomhusdebuten i lag-SM-kvalet i slutet av maj och ett nytt personbästa (1,94). Men det var först i sista tävlingen, lag-SM slutet av juni, som hon till slut klarade OS-kvalgränsen, 1,96.
I OS-kvalet var hon var felfri fram till 1,90, som hon tog i andra trots att hon touchade ribban. Och av bara farten tog hon 1,93 i första försöket.
På 1,95 inledde hon med en grov rivning, var nära i andra försöket – och tog i sista. Nilsson satte händerna för ansiktet och hade nog själv svårt att fatta det.
Lyckokänslorna blev knappast sämre av vetskapen att familjen förmodligen satt hemma och grät lyckotårar.
Kanske även mormor och morfar. Om de vågade titta.
– Min mamma och pappa, syster och bror, mina tre morbröder ... Mormor och morfar vet jag inte ens om de har kollat för de är så nervösa. Men jag kan tänka mig att de har svår att sova nu i natt.
Tur då att finalen går på en bättre tid – vid lunch, svensk tid – på lördag.
"En skitsport"
Veteranen Erica Kinsey har däremot hoppat färdigt i Tokyo och stannade på 1,93, nytt säsongsbästa.
Hon hade redan före OS bestämt sig för att årets säsong blir hennes sista. Men det sista stora mästerskapet hade hon föreställt sig på ett helt annat sätt.
– Men det är en skitsport. Man ska slå i ribban på rätt ställe så kan den ligga kvar, säger hon halvt på skämt, halvt på allvar.
– Men slår man i både på upp och nervägen, jag slår ju alltid i med tjockvaderna. Jag vet inte ... Jag vill bara ha lite stolpe in för en gångs skull.