Med några strofer kvar av "Du gamla, du fria" tog Armand Duplantis av sig munskyddet. För att visa att han kan texten?

– (Skratt) Det var varmt också. Men ja, kanske. Om jag ska vinna guld måste jag ju kunna nationalsången, säger svensken efter medaljceremonin.

Det hade bara gått en kort natt sedan stavfinalen. Fylld av samtal med familjen, glädje och kanske två timmars sömn.

Efter ceremonin tar Armand Duplantis avslappnat plats i en stol i presskonferensrummet och lutar sig tillbaka.

– Det känns mycket verkligare nu, när jag fått känna på medaljen. Den är rätt fin, säger han och fingrar på guldmedaljen.

– Baksidan är fin. Den här sidan är också cool, förstås. Men baksidan är riktigt snygg.

Stavfinalen på Olympiastadion på tisdagskvällen var utmattande, särskilt mentalt. Rent fysiskt var det aldrig någon större fara för att guldet skulle rinna honom ur händerna.

Svensken var felfri över 6,02 och säkrade guldet – varpå han var så nära, så nära att ta sig över världsrekordhöjden 6,19.

"Nära döden"

Natten efter OS-finalen blev kort men rätt odramatisk. Armand och pappa Greg var tillbaka i OS-byn först vid 02.30 och vid det laget var det bara mat som gällde.

– Vi kom tillbaka 02.30 och då hade jag inte ätit sedan två på eftermiddagen. Så jag var rätt nära döden, skämtar Armand Duplantis.

– När jag och pappa föreställde oss det här tänkte vi att vi skulle ta lite vin eller champagne. Men när vi väl kom tillbaka var det bara "jag går och lägger mig".

Och mindre än ett halvt dygn efter finalen är Armand Duplantis tillbaka på arenan. Att det blev OS-guld till slut har nog fortfarande inte sjunkit in.

Däremot kanske den stora, tunga favoritbördan till slut hunnit rinna av honom.

Armand Duplantis var inne på det redan direkt efter finalen – det tar på krafterna även att gå in och ta ett "givet" guld.

– För en vecka eller två sedan började jag definitivt få nätter då jag inte kunde stänga av hjärnan, berättade han.

– Det har varit en rätt överväldigande känsla. Jag har hoppat stora tävlingar förut, men aldrig någon sådan här. Jag var stor favorit, allt låg på mig. Det var tufft ibland, så det blev två rätt stressiga veckor med att försöka hålla sig lugn.

"Värt det"

Efter medaljceremonin – och en natt med sömnbrist av helt andra anledningar – upprepar stavhoppstjärnan samma tankegångar.

– Det är nästan mer en lättnad över att jag "inte inte" vann. Förstår ni vad jag menar?

– Jag tänker bara, tänk om jag inte hade vunnit. Tänk om jag suttit här, svettig och med sömnbrist, med bara silver. Men nu är allt värt det.

TT: Är det inte lite synd att inte kunna njuta av det fullt ut?

– Nej … jag underdriver lite. Jag är väldigt, väldigt glad.

– Men jag kunde klaga om jag inte hade den här, säger Armand Duplantis med ett brett leende och håller upp medaljen ännu en gång.