Det är en eftermiddag när ribban inte vill ligga kvar på ställningen men att talangen finns där går ändå inte att missa.

Som tydligast syns det mellan tävlingshoppen, för det är ju för mycket begärt att en 15-åring ska spara på energin.

Först ett lekfullt språng över skoltidens tjockmatta, i längdriktningen. Sedan ett skutt i samma stil som slutar på ändan i andra änden av madrassen. Till sist en framåtvolt med simhopparhöjd.

Det kallas spänst.

– Han har en fallenhet för att hoppa, en naturlighet i rörelsen. Det händer något i backen när han kommer fram (mot ribban). Det kan man nog inte träna sig till, det måste man nästan ha med sig från början, säger pappan och tränaren Stefan Holm.

Har bråttom

Melwin pratar också, och ler.

Men under ytan och mellan raderna har frustrationen skymtat.

För en tonåring ska det gå framåt, uppåt, helst i går. Att stå och stampa på samma fläck är ett svårsmält alternativ.

Det händer att otåligheten hamnar i knäet på pappa.

– Det är lättare att bli osams med sin egen pappa än med en annan tränare, säger Melwin.

Stefan Holm har inga större problem att parera frustrationen. Han vet av egen erfarenhet hur det kan vara.

Han hoppade 2,09 två månader innan han fyllde 16 men stod sedan still i nästan ett och ett halvt år.

– Det kan jag använda mot Melwin: Jag har hoppat själv. Han har bråttom och det ska man ha när man är 15, men jag tycker att han ska vara som bäst om 10, 15 år. Det finns ingen anledning att stressa. Vi tar det här steg för steg, säger han.

I sommar har han gjort fem tävlingar mellan 2,08 och 2,12 meter, men det dröjde till i helgen innan han fick till det rejält och kunde putsa på noteringen från i vintras, då han vann Nordenkampen på personbästa 2,13.

I lördagens tävling, Landslagsutmaningen, i Söderhamn hoppade Melwin Lycke Holm 2,17 – en förbättring av personliga utomhusrekordet med fem centimeter.

”Väldigt tajta”

Melwin lyssnar på sin tränare/pappa, för även om det händer att det gnisslar fungerar relationen mellan far och son oftast friktionsfritt.

– Vi är väldigt tajta. För det mesta funkar det bra. Och jag vet ju inget annat, säger Lycke Holm.

TT: Är han likadan mot dig som mot andra?

– Om man är likadan mot alla kommer det inte att funka för alla. Mot mig är han mer pappa än han är mot andra. Det är naturligt och det är väl den största skillnaden.

Stefan har lärt sig av sin pappa Jonny, tränaren som lotsade fram honom till OS-guldet i Aten 2004.

– Väldigt mycket. Just att skilja på rollerna och att inte vara för mycket tränare hemma. Ibland måste man vara pappa på träningen, trösta och krama. Men om vi ska prata höjdhopp hemma får det ske på Melwins initiativ, inte på mitt. Det finns en risk för att det blir för mycket och då tröttnar man.

Annars ser Stefan Holm bara fördelar i att som individuell idrottare ha sin pappa som tränare.

– Det har ju visat sig vara ett framgångskoncept, framför allt i svensk friidrott, att en tränare och en aktiv följs åt under lång tid. Kajsa Bergqvist hade Bengt Jönsson under många, många år. Yannick (Tregaro) med Christian Olsson och Emma Green, Agne (Bergvall) med Carolina Klüft… Kontinuitet är väldigt viktigt. Och det är klart att med far och son, där finns det en kontinuitet som är svår att komma ifrån.

Ingen kopia

Melwin Lycke Holm har inga problem med att gå i sin fars fotspår, men han är mån om att inte bli en kopia.

Han experimenterar både med ansatsen och med tekniken i upphoppet.

Det är inte heller hundraprocentigt säkert att höjdhopp blir hans förstagren. Melwin Lycke Holm är bäst i Sverige i sin ålder i två andra discipliner.

– Det kan lika gärna bli längdhopp eller tresteg men höjdhopp har alltid varit min bästa gren så det lutar väl åt det, säger han.