Thobias Montler fick ett oväntat tufft längdkval i Eugene, natten till lördag. Efter övertramp på första följde 7,83 och först på sista hoppet ordnade han en plats i VM-finalen.
Då nådde 26-åringen 8,10.
Vilket i slutändan var god marginal till att vara en av tolv hoppare som gör upp om medaljerna natten till söndagen.
Men någon liknande hoppserie vill han inte ha i finalen.
– Jag ska försöka att inte göra det, det hade varit trevligt att få något bättre på vägen, säger han.
– Ett kval är mer ångest. Det är där alla nerver sitter, det är där man blir dömd. Har man tagit sig till final så står det att man har tagit sig till final på ett VM, annars står det att man åkt ut i ett kval, och det ser inte lika bra ut.
Blygsamma resultat
Kubanen Maykel Masso var sist till finalen med 7,93, medan japanen Yuki Hashioka glänste allra mest och nådde 8,18.
De i överlag blygsamma längderna tycker Montler är en positiv känsla inför medaljkampen på Hayward Field i amerikanska Eugene.
– Det är alltid kul när folk hoppar långt, men hade någon gått ut och dunkat av en 8,50 eller 8,60 i kvalet, då hade det varit lite svettigt för de andra. När fler fajtas kring samma längder så höjer det oss, då känner man att man har mer att hämta i varje hopp.
TT: Vilken kommer att fajtas om det?
– Jag tror det kommer att vara sex stycken som det står mellan.
TT: Är du en av dem?
– Jag räknar in mig själv.
Montler lurar i vassen
Han tror sig redan veta vad som kommer att krävas för att nypa en medalj: ett personligt rekord – minst.
– Ja, det tror jag. 8,27 som jag har gjort ute, det kommer att krävas för medalj. Jag kan inte tänka mig något annat.
Tränaren Yannick Tregaro:
– Miltiadis (Tentoglou) är jäkligt säker och har hög kapacitet. Men jag har sett "Tobbe" göra liknande längder, säger han.
– Sedan finns det ett gäng till som lurar i vassen, som kan göra 8,30 plus. För det är troligen mellan 8,30 och 8,50 som krävs för att vara på prispallen.
En av de som lurar i vassen – enligt Tregaro – är just Montler.
Och kanske kan han nå prispallen om han får sina sparkar på rumpan.
– Jag brukar inte säga så mycket utan jag ger honom tre sparkar på rumpan. Jag gör det kanske inte varje gång, men oftast.
TT: Blir det skillnad då?
– Nej, säger Tregaro och skrattar.
– Men ibland kan en gest vara bättre än ord. När vi har värmt upp och han ska gå in, då är det ett tecken på att jag litar och tror på oss.